Cirque de VImperatrice samt att flera franska sånglöreningar komma att deltaga i dessa konserter, at hvilka den första gifves i afton och den andra i morgon middag. Det kejserliga gardets musikanter lära bafvainbjudit preussarne till en stor bangquet, och se dermera vilja parisergardets (municipalgar dets) samt det kejserliga gardesgendarmeriets musikkårer fara till Berlin för att der gifva konserter och bjudas på ett och annat Zweckessen — allt för att visa det 7Rhen ej lävgre är ett hinder?. Det är baron Taylor, dev bekante konstvännen, som arrangerat affären och sjelf skrifvit den sång, som teutoner och franker skola sjurga tillsammans, eller som åtminstone frankerna skola sjunga, under det teutonerna dricka för begge folkens välgång. Saken betraktas verkligen med stort deltagande af pariserpubliken, och detta intresse visar onekligen, att fransmännen alldeles icke hafva nägot emot, nu för tiden. ett fraternisera med tyskarne, hvilket dock alldeles icke bevisar att fransmännen vilje fraternisera med den bismwarckska politiken. Långt derifrån! Skulle grefve v. Bismarck i afton infinna sig i Champs-Elyses, är det att befara, det han, äfven under skydd at preussisk harmoni, mottogs af ett franskt charivari. Alärig har väl någon, under besök i främmande land, fått höra så dräpande sanning som grefve v. Bismarck under sitt vistande i Biarritz — dräpsande otvifvelaktigt för hvar och en annan, men på den preussiske grefven med Gucs nåde biter ingenting. De franska tidningarne hafva emellertid sagt honem så mycket de möjligtvis kunnat medhinna. Betecknande är, att den under det kejserliga godtycket hemfallna pressen fått alldeles ostörd uttala sin hjertans menint om v. Bismarcks sätt att gå till väga. D man vet huru avertissementer, suspensioner och suppressioner hagla öfver de franske tidningarne, blott de våga hysa en mening aldrig så litet afvikande från den allena bestämmande viljans, och nu ser huru de all: deles ostraffadt våga taga den bismarcksks politiken i npptuktelse, kunde det vara förlåtligt om man töll på den tanken, att den ifrågavarande allenabestämmande viljan all deles icke hade något emot, att das heilige Preussenthum fick lära sig hvad ?1789 ärs principer? tänka om ?skandalen i Frankfurt? och alla dermed sammanhängande affärer. Så kan det förefalla oss, men det är icke derför sagdt att så är. Jag afstår från allv probsbilitets-beräkningar i den vägen och inrevistrerar endast, att allmänaa opinionen här är mycket afvogt sinnad mot v. Bis: marck, under det den uttrycker de varmaste välönskningar för att Tysklands folk måtte ändtligen inse, att det är hög tid att undandraga sig v. Bismarcks för hela nationen djupt förnedrande förmynderskap. Vilja tyskarne bibehålla andra folks aktning. måste de ofördröjligen afskeda den preussiske våldkräktaren (hvarförjicke kalla honom: vid hans rätta namn?), måste afsäga sig al: gemenskap med den oförsynte, hvilken se? fräckt bånar de principer, som äro det moderna samhällets lifsvilkor. Berlinerkabinettets not till Frankfurt måste för alltid befästa svalget mellan det ?Preussen-Tyskland?, för hvilket v. Bismarck arbetar, och det fria Tyskland, som är framtideus endr möjliga — sävida tyskarne icke föredragsa att plänas ut från nationernas tal, bära slat märket och blifva bismarckska trälar. Dei sednare är naturligtvis deras rättighet, men icke vilja andra nationer sedermera umgås med dem. Så låter opinionen i Paris i den affären. ?Vi hafva länge?, heter det, ?käunt denl. impertinenta arrogancen i v. Bismarcks diplomatiska meddelanden, men någo: så cyniskt fräckt som noten af den 6 Oktober hafva vi ännu aldrig ens kunnat föreställa 0s8.7 Det är väl ej heller gerna tänkbart, att de tyska patrioter, eom sätta ett stor: och enigt Tyskland? såsom ett mål värdigt att först och fråmst eftersträfvas, till och med före ett fritt Tyskland, skulle längre gå from på den väg, der v. Bismarck hittills lockat dem att tjena hans intressen. — Fransmännen söga detta ur rent oegennyttig synpunkt och af aktning för den demokratiens sak, om hvilken Fredrik Withelm IV i Preussen en gång, troligtvis flera gånger, utropade: ?Emot demokratien behöfver mar ej använda andra skol än soldater!? Men förutom detta oegennyttiga intresse för tri-l, hetens sak i allmänhet hafva fransmänverp onekligen äfven eit mindre oegennyttigt: det kan icke vara dem likgiltigt at: se, huru; en stor despotisk stat bildar sig invid Frankrikes gräns. Och äfven den närvarande franska regeringen måste taga sina försigtighetsmätt i det fallet. Belgiens införlifvande med Frankrike skulle icke vara nog motvigt, om detta för öfrigt skulle så lätt gå för sig. Men jag vill för närvarande icke :nlåta mig närmare på detta kapitel, helst som ingen annan, kom ihäg det, än kejsaren sjelf känner något om franska regeringens afsigter hvarken i denna fråga eller i någon ennan. Jag har endast önskat fästa er uppmärksamhet på den enorma impopularitet, som mött grefve v Bismarck vid hans viutelse i F-ankrike och som här synes vara i ständig tillväxt: och jag vill endast tillägga, att sjelfva Opinion Nationale, som så plötsligt vanns fer den bismarcsska politiken. nödvas erkävna, att det idal, som hr gref ven uppställt, är olyckligtvis raka motsatsen till all frihet, hvilket rättvisa erkännandt ock icke hindrar Opinion aut såsom konlusion utropa: vi loruara ait tro, det et :odt förstånd är möjligt mellan oss och kabinettet i Berlin. Den tron för val stå för i rägavarande tidniogs egen räkning. Ni känner otvifvelaktigt, att S-ptembertärdraget häller på att få ep början till upp jyllelse. De frauska trupperna göra gg : ordning att småningom lemna Rom, ngi egutterna Labrador och Gomer skulle reda: lir ect par dagar sedan atgå ull Civite Vecchia tör att hemta trupper, och aviso ngaren Eclaireur bar redan dit anlindt. Il en 4 Novewver skulle de första trupperna ryta upp. De, som i det lävgsta hyst de: 0: ratugade tviflet om franska regeringens asigt ett lava Septemberfördraget efter ordalydelsen, mås:e numera erkänna att de haft fullkomligt orätt. Kejsar Napoleon har dtlisen börjat öfva rättvisa 1 den romerYrm—A rm rsvvod