sar författningarne medgifva. Denna besäran afslogs dock, fastän på olika grunder; itskilliga ansågo frågan till den grad outedd, att årets landsting ej öfver densamma borde fatta något beslut; somliga tillrådde f samma orsak urtima landstings sammansallande; några påyrkade att utskottet utan itlätande skulle ötverlemna de till frågan vörande handlingarne åt landstinget; andra ordrade slutligen, att utskottet följande förniddag skulle inkomma med utlätande. Sistvämnda mening, som naturligtvis omfattades af norra liniens anhängare, hvilka voro säkra på utskottsmajoriteten och ingenting högre ruktade än en närmare utredning, segrade ifven och blef landstingets beslut. Utskotet afslutade tillföljd häraf sina undersökningar och använde den återstående ringa iden till uppsättande af ett någorlunda plauibelt utlåtande eller till reservationers afartande, Utlåtandet blef sådant man kunde vänta sig. Oaktadt majoriteten erkände, att komitn (hoe est Sjögrens betänkande) gnat för liten uppmärksamhet åt fördelarne If södra sträckningen, att i dess uppgifter unnos misstag och i slutledningarne orikigheter, att ingen jemförelse mellan norra och södra sträckningen blifvit anställd under len förutsättningen, att ingen bibana till Filipstad komme i stånd? — oaktadt allt detta fann majoriteten dock norra liniens fördelar så påtagliga, att de under hvilket förhällande som helst tillrådde landstivget att för densamma uttala sig; minoriteten förenade. sig om en reservation, enligt hvilken hr Sjö grens motion ej skulle föranleda till någon ätgärd. Detta var också ellt hvad norra liniens anhängare behöfde. Sedan i landstingets plenum den 22 Sept. en längre diskussion förefallit, påyrkades proposition och omröstning: vann ja, skulle landstinget uttala sig för norra liniens företräde, särdeles om bibanan kom till stånd, samt derom insända anmälan till K. M:t, jemre till frågan hörande handlingar; vann nej skulle frågan vid landstinget förfalla. Som man känner, utföll omröstningen med 34 ja mot 28 nej; kändt är äfven, att den aflagda sedeln innehöll nej, äfvensom att en landstipgsman, som förmodades rösta nej, reste sin väg för att ej stöta sig med de mäktiga bergslagspatronerna. Men hvad som kanhända ej är bekant, och hvad som karakteriserar de medel norra banans anhängare funno för godt att begagna, är att trenne landstingsmän från Fryksdalen, af det hedervarda bondeståndet, läto inbilla sig attsödra linien ej berörde Frykens vattendrag och på denna grund röstade ja, samt först efter hemkomsten blefvo upplyste om sitt misstag. För sannfärdigheten af denna uppgift finnes tillförlitliga bevis. Hade nämnde landstingsmän röstat nej, hvarigenom rösterna blifvit lika, och den aflagda sedeln öppnad, så skulle nej hafva segrat och frågan fått en helt annan utgång. På sådana skrufvar var den sedermera med all gewalt utbasunerade segern ställd. Det var också för norra liniens anhängare hög tid att frågan så hastigt blef afgjord, innan den fick någon sorts utredning. Ty sådana fakta började komma i daven vid säväl utskottets, kom plenums öfverläggningar, att de hade allt skäl att frukta utgången. Man synes i det öfriga landet vara af den tanken, att saken blott rörer provinsen W ermlands angelägenheter och för ötrigt ej kan hafva något allmännare intresse. Emellertia torde man dock åtminstone få medgifva, att anläggniovgskostnaderna, anläggningstiden och underhällskostnaderna för nationen, som skall betala, äro af någon vigt. I detta hänseende blef redan under landstinget bekant: att norra linien skulle kosta 1,200.000 rdr mera än den södra; att norra linien skulle ertordra 5, 6 ä 7 års anläggningstid, då södra kunde blifva fulländad på 3 är; att norra livien skulle blitva omkring 8000 fot längre, erfordra 3 gånger längre tunlar samt dess utom betydligt ökade säväl stigningar som krökniovgar än den södra, tilltoljd hvaraf sltningen och underhällskostnaderna bletvo större äv på den södra. Dessa fakta, om hvilka man hos vederböraude myndigheter vär som helst kan erhålia upplysnivg, torde dock betyda något. Dertill kommer slutligen att man, om norra linien skulle komma ull stånd, mäste anlägga två bibanor med en sammanlagd länga at 6 a 7 mil, då den södra blott skulle ertordra en på 3 å 4 mil, hvilket med afseende på kostvaderna hvarken för provinsen eller landet, som förmodligen fär tillskjuta en del, kan vara likgilt-gt. Älve den stora vexelwatiken, som skulle skaffa så betydlig inkomst ät norra linien och gifva en sådan höjning åt Wermlands rörelse och industri, torde snart komma att visa sig som en fullkomhg humbug. Vi vilja ej gå en blifvande, grundligare utredning at denna sak i förväg, men kunna ej underiåta att påpeka, det hufvudorsaken till den lifliga trafiken, den outtömliga koltillgängen i vestra Wermland, är helt och hället uppdiktad. Enligt jägrvästaren Norrbys ull landstinget af landshöfdingen inlemnade upp: gift, som stöder sig på grundliga undersökmngar, är skogarnes tillstånd i vestra Werm land till följd of en långvarig misshushållning sådant, att någon i väsentlig mån ökad förbrukning utofver den mnarvarande otvifvelaktigt inom ganska kort tid skulle föranleda deras totala undergång; materialionden af virke har så förminskats, att den ej uppgår till den halfva ursprungliga (hvilken sednare dock genom ordenilig bnshällning kunnat bibehällas): och den årliga förbrukningen öfverstiger tillväxten med 14 å 134 procent. Häraf följer naturligtvis att en ökad koltillverkning i vestra Wermland, om den äfven skulle kunna ästadkommas, måste lända hela provinsen till största skada. Denna omständighet var ej utskottet obekant, men mun d dan fäöllkamligaa nartiokhat cam uUtmär