reda sig utan de sjelfkallade adliga målsmännens uppträdande på riddarhuset, till hundratal vid riksdagens första början, och till ett inskränkt fåtal under dess fortgång. Huru skulle det väl gå med gamla Sverge, när det finge endast ombud, som vore valda genom folkets förtroende? Också ser erkebiskopen så stora vådor i denna sednare ordning, att han blott tvekar hvilkendera faran som är minst: attantaga det nya eller vidhålla det gamla. Ty detta gamla har ju i sekler varit ett värn både för konupgamakt och folkfrihet och derjemte skänkt vårt land ära och välstånd?. H. högvördighet visar med detta påstående att han illa studerat vår historia, som berättar nättopp motsatsen, nemligen att ståndsförfattningen ställt än konungamakten och än folkfriheten på spel; det är blott revolutioner, som återställt jemnvigten. Eller behöfva vi erinra, för att blott gå två sekler tillbaka, om Carl XI:s envälde, om reaktionen vid Carl XII:s död, om Gustaf III:s regementsförändring samt slutligen om 1809 års revolution. Om ståndens historia efter denna tid torde professor Rydins brochyr kunna gifva hr erkebiskopen några nyttiga lärdomar. Besynnerligt nog talar h. högvördighet nu ingenting om kyrkans och religionens bestånd, såsom varande beroende af de fyra stånden. Från den frasen har man denna gång blifvit förskonad. Borgereoch bondeståndens talmän hafva fört ett öppet och värdigt språk, som derför äfven finner genklang hos hela nationen, med hvars sinnelag och föreställningssätt ett sådant språk öfverensstämmer. På det hala eller gudsnådliga tungomålet sätter man deremot blott ganska litet värde.?