att med rätta kunna smycka sig med fornti-Be dens hederskransar, måste nutiden sjelf vira 50, nya till arf åt efterverlden. Sverges histoJaf ria måste fortsättas. Och hvilken skönare mä fortsättning är väl möjlig eller tänkbar, än del alt mottaga den ofvan antydda uppgift — jme uppgiften med de lysande förhoppningarne, ter de ärofulla rättigheterna, de dyra förplig-fat telserna? Den uppgiften: att gå i spetsen he: för Nordens pånyttfödelse och framväxt imä stärkande enhet. Emedan denna uppgift kla blott kan lösas genom medverkan af enleri sann folkrepresentation i Sverge — derför tin motse alla Nordens vänner med hopp och lfic tillit antagandet af den föreslagna författIsh ningsändringen. eh Af jemtörelsevis vida mindre intresse, nära stan utan all allmänt nordisk betydelse, är vår danska författningsfråga, huru brännande? hon än kan förefalla; ty till och med det minst tilltalande af de föreliggande förslagen kan dock ej kallas oantagligt. Det är i alla händelser mera fri-innadt och folkligt än edert ?hvilande? förslag, hvari med vi, som smakat junigrundlagens sötma, naturligtvis ej skulle kunna tillfredsställas. I vårt riksråd har man emellertid nu angående Jandstingets sammansättning — den enda egentliga tvistepunkten — kommit så vida i enighet, att blott en fråga återstår olöst och väl äfven olöslig: frågan om ?kongevalgte representanter. Det är isynnerhet de äkta demokraterna (icke bondevännerna) och skandinaverna, som härutinnan göra svårigheter, i det de ej utan skäl finna otillständigt att låta vår nuvarande, minst sagdt halftyska, dynasti besätta en del platser i tinget med sina ?kammarråd?, medan ?Fredrik den danske?, som frivilligt afstod en ärfd envåldsmakt, ej förbehöil sig att få besätta en enda plats i någotdera li tinget. Hänsynen till hertigdömena, som skaffade oss kongevalgte? representanter på halsen i riksrådet, bar ju nu försvunnit; hvarföre då ej också låta de kongevalgte? försvinna med detsamma. Som ni nog re-sk dan förut observerat, utmärker sig det beckhi glicksburgska huset ingalunda genom blyg-re samhet vare sig i penningeeller preroga-!m tivfrågor. ni Enligt ett vidt omkring spridt och tem-lde ligen . llmänt trodt rykte skall H. M:t i ett til stu srådsmöte angående författningsförslaget rd hafva yttrat, att han nu ej vidare ville eg gifva efter för det danska partiet! Dettalv: rytte, så otroligt det än låter, vinner emmelI sk lertid ej så litet i trovärdighet genom eniri händelse i de sednaste dagarne, att nemli-!d En företräde nekades de från Ryslinge på OQO sen hitkomna deputationer, som ville an: h hålla om pastor Birkedals återinsättande i a embetet. Då nu H. M:t alltid villigt mot-!g tagit allsköns reaktionära deputationer och je en mängd andra sjelfvalda lojåtetstolkar, inIm bjudit dem till sitt bord, öfversållat dem fa med ordnar, titlar och andra nådeoch lir bevågenhetstecken, så är det följaktligen et klart, att han ej numera såsom i Monrads te dagar betraktas såsom en fri konung öfver In ett fritt folk?, utan såsom en legitim höfla ding öfver ett visst politiskt parti i landet, d och det ett till antal och duglighet ytterst !s Pinskränkt? parti: det hemtyskt-reaktionära. I n Ja, ja — så nog äro vi nu på det rena med e den saken. g I den Kofodska saken har ännu intet slutligt afgörande egt rum; i alla händelser p har intet härom blifvit offentligt bekant. n Man vet blott, att krigskommiss:onen för !h fyra veckor sedan fällt sin dom, men attlp en ej skall förkunnas för den åtalade, ink nan en kunglig resolution blifvit vidtagen?-!hb Under hela denna tid har saken varit under c förhandling emellan ministören, krigskom-lt missionen och landstatens generalauditoriat, Ir utan att man hittills kunnat bli ense om, fr hur man beqvämast skall, under skydd afls lag, manövrera sig ut ur denna kinkiga? f sak. Man tror att krigsministåren blott förIt balar saken, för att undslippa obehaglighe-n ter från riksrådet, som ej kommer att taga ls den om hand förrän utslaget blifvit Kofod 1 meddeladt; det gäller säledes att hindra s detta så länge riksrådet är samladt. Kofodst försee!se lärer kallas: ?militär respektförsei else?, begången utom tjensten; men för en li sådan förseelse kan endast löjtnanten straffas, hvadan följden lär blifva, att Kofod måste återinsättas i sin militära tjenst, in-l: nan han kan fällas, och detta medför i sin ordning upphäfvandet af den kungliga resolution, hvarigenom ban utströks ur officerslistan: en lek med den kungliga resolutionsmyndigheten, som man ej kan förtänka konungen att han endast motsträfvigt vill gå in på Som en skriande motsats till ministörens beteende mot löjtnant Kofod kan anföras, : att en officer, som hade förgripit sig på sin nästas timliga gods?, nyligen fick ?afsked efter ansökan?, således med officers charge, och rätt att ohindrad lemna landet, för att ej falla 1 rättvisans hårda händer. Alltså: respektförseelse utom tjensten straffas med kassation (förlust af innehafvande charge), en låg förbrytare får behålla sin militära virdighet och undslipper åtal och straff! Med en sådan rättskipning skall Danmark utan tvifvel snart få en hygglig ollicerskår, näppeligen mindre disciplinerad? än sjellva den kungliga preussiska. Har ni sett reaktionens nya blad: ?Dansk Rigstidende7? Om ni det gjort, så bör det ha väckt er förundran att se, hvilken fin nos denna organ disponerar i fråga om skandinaviska angelägenheter. Rigstdenden har sålunda luktat sig till, att orsaken till redaktionsombytet i Posttidningen är att söka i den i Posttidningen nyligen upptagna artikel om Skandinavismen, som skall ha väckt edra ledande statsmäns grufliga misshag! När allt kommer omkring, är Rigstidenden en fin politiker, som förstår att — med silfverkedjor — binda sina fiender vid sin triumfvagn. Så har dett. ex. af två karrikatyrblads-redaktö.er köpt sig tystnad och en del glicksburgsk lojåtet — nemlien Pjerrots? begåfvade redaktör, löjtvant offman-Schmidt och Folkets Nisses? allt annat än begåfvade utgifvare; bokhandlaren Harald Jensen, hvilka båda herrar från OkInhar månade hörian ära anställda hos Rios