AV Engelbrektsfesten 1 Örebro i lördags var en den vackraste man kan tänka sig. Det så rent nationella föremålet, de träffade anvordningarne samt sist och icke minst den herrliga väderlek, hvaraf den gynnades, bidrogo att göra den i hög grad anslående och storartad. Redan kl. 7 på morgonen hade stadens invånare och de talrika främlingar, som göran dem, blifvit erinrade om dagens etydelse genom kanonsalut och en revelj, bläst af busarernas och skarpskyttarnes förenade musikkårer. Också antog staden redan från morgonen prägeln af en högtidsdag. Skaror af folk böljade genom de breda, välbyggda gatorna och från skilda håll intågade afdelning efter afdelning trupPer af frivilliga skarpskyttar, som skulle jeltaga i högtidligheten. Mot middagsiiden tog hela denna lifliga rörelse riktningen åt bangården. Man väntade konungens ankomst. Trupper, skarpskyttar och skolungdom uppställdes i parad, för att helsa honom och större delen af stadens befolkning trängdes, hufvud vid hufvud, för att få 8 en skymt af monarken och bevittna det högtidliga mottagandet. Inemot kl. 2 samlades deltagarne i festen på rådhuset och tågade derifrån i procession till kyrkan. Dessförinnan bade de till tjenstgöring vid tillfället kommenderade afelningarne af Nerikesregemente och lifregementets husarer samt de talrika skarpskytteafdelnivgarne och Carolinska skolans bevärTade ungdom omgifvit det af frihetshjeltens stod prydda torget med en fyrkant, som il gista ögonblicket kompletterades af ett kompaui skarpskyttar från Stockholm, anländande di .ekte från bangården, Sedan konungen och prins August genom en längs stora gången uppställd haie af skarpskyttar begifvit sig fram i kyrkans echor och intagit de för dem der framsatta stolar, börjades högtidligheten med hymnen ?Lät dina portar upp?, utförd af en stark kör med ackompagnement af orgel och orkester. Derpå sjöngs psalmen ?Vär Gud är oss en väldig borg?, vid hvars slut dr Gumielius beträdde predikstolen. Efter en helsning till konungen, inledde hr doktorn sitt festtal med en erinran hurusom folken understundom möta hinder för sin utveckling, hvilka till och med hota deras sjelfbeständ. Men ett folk, som är friskt i sin rot, försvarar sin frihet. Då faran är som störst är hjelpen närmast; då framträda ur folkets eget sköte sådana dess ädlaste män, genom hvilka folket kommer till medvetande af sig sjelft, män, som utgöra en sammanfattning af det bästa hos folket, och som det derlöre följer med obegränsad tillit. Väl oss, att värt fosterland alltid funnit män, som varit vuxna tidens kraf. Sälunda framträdde äfven i det rätta ögonblicket den hjelte, hvars minne denna dag firades, den svenska folkfrihetens fader. Talaren lemnade härefter en historisk öfverblick af täderneslandets yttre och inre ställning på Engelbrekts tid, af de förhållanden, som föranledde hans uppträdande, och af denna hjeltesaga, som fick sitt tra-. gon slut på Engelbrekts-holmen. Och det. lef i detta samma ål-triga tempel, der man nu var församlad, som den trötte foster-: landsvännen fick hiila ut efter en lefnad af strider oci stoft nedlades, är icke kändt, utan är hela kyrkan att betrakta såsom hans grafkapell. Säkert är i alla händelser, att han i Minnets tempel intager ett af de främsta rummen. Förut okänd och obemärkt, bröt han fram säsom en ljungeld ur det mörker, : hvari nöd och förtryck hade försänkt folket. lysande för den förvånade samtiden intilldess han lika plötsligt slocknade ii döden. Men hans verk har icke förgått. Hans tanke: Sverges befrielse från utländskt förtryck och inre tvedrögt, hade trängt djupt in i folkmedvetandet, och frihetskänslan, af honom uppväckt, kunde af Stnrarne och Wasa äteruppkallas då fosterlandet ånyo hotades. Hans tidehvarf var morgonrodnaden för den frihet, som genom Gustaf Wasa bragtes till full dag. Hans namn skall derföre bevaras i tacksamt minne så länge vårt land ännu är ett frihetens hem: vist. Och friheten har nu så sammanvuxit med det svenska folket, att den icke kan tillintetgöras, utan att detta folk krossas. Man begick denna dag Engelbrekts minnesfest, och talaren kunde ej tänka sig en skönare. Det är, fullföljde han, en folkfest i ädlaste mening. I huru många af Europas stater skulle en sådan kunna firas utan att störas antingen af folkyran eller af misstron? Men icke heller detta land, nu så lyckligt i åtnjutandet af sin frihet, i endrägten melian konung och folk, icke helJer detta folk vet, hvilka öden som vänta det. Måtte det derföre icke förgäta, att intet folk får lita på något annat än på Gud och sin egen kraft, ty folkrättens skydd är icke mycket att bygga på sedan våldet trotsigt sätter sig i rättvisans ställe. Men äro vi vaksamma och rustade, kunna vi dock vara trygga i förtröstan derpå, att den som strider för en rättvis sak han skall segra eller falla med ära! ngelbrekt var ett af dessa samhällets söndagsbarn, som se längre än andra och som ega kraft att genomföra hvad de anse rätt och godt. Det är sannt att han var äregirig, men det var hans ärelystnad att öra sitt folks lycka. Också gick han sin ljusa bana fram obefläckad, mer än de flesta. Han var en folkets man, som på dess skuldror lyftes till makten; han var en fol kets tjenare, men ock dess herre, ty hans krigstukt har aldrig blifvit öfverträffnd. Då ESPOO EESK SEND KN CR SLETTAN Cr stormar. Stället, der hans :