d. v. 8. mycket fattig, mycket inskränkt, mycket stolt och mycket gudfruktig. Prinsessan af Ligne skänkte den tjusande Marie sin synnerliga ynnest. När flickan hade fyllt 10 år var hon ett under af grace och skönhet ; prinsessan tyckte derföre, att hon tillhörde undrens stad, Paris, och sade en dag rent ut, att hon måste bh dansös. Väl stretade den fåfänge fadern i början mycket emot, men prinsessan dref sin vilja igenom. I Paris firades då mamsell Prevost såsom dansens första stjerna; Marianne blef hennes discipel och sedermera hennes besegrerska. En afton, då hon figurerade i en chor af furier, kunde dansören Dumoulin, som föreställde djefvulen, till följd af ett hastigt påkommet illamående icke utföra sin roll till slut. Då betänkte sig Marianne icke ett ögonblick, utan fortsatte under publikens ljudliga bifallsrop den sjukes dansparti, men med mera grace i en enda af sina rörelser, än denne hade kunnat utveckla i hela sitt solo Nu föll kronan från Prevosts hufvud, och Marianne Camargo uppsteg på tronen såsom oinskränkt drottning i operans ballett. Hon begagnade genast sin omskränkthet till ett väldigt statsstreck. Dansöserna buro ännu på regentskapets tid alltid långa klädningar. be afmätta rörelserna i dansen, såsom modet då var, tilläto denna drägt. Men Camargo tog djerft till saxen och gaf sin klädning den förkortning, i hvilken vi nu se våra ballettdamer skutta omkring. Den afton, då detta vågstycke först gjordes, tycktes väl Eris ha kastat tvedrägtsäpplet bland åskådarne; en väldig storm uppstod pro eä contra, men segern stannade slutligen på partiet pros sida. Den korta klädningen var antagen, och Steaterfakulteten undrade slutligen sjelf på, att man så länge kunnat fördraga den förra drägten. — Ett pytt slags hatt. En parisertidning innehåller följande sällsamma notis: En af de förnämsta hattmakarne har uppfunnit ett nytt slags hufvudbetäckning för herrar, som lofvar att uttränga den vanliga felbhatten ur alla fashionabla kretsar. Den nuvarande hatten har genomg:tt alla möjliga modifikationer, som konsten kan upptänka, och både de som bära den och de som förfärdiga den hade tröttnat vid den. Den nya hatten är en kombination af turban, tschako och hjelm, skjuter betydligt fram från pannan och sluttar nedåt nacken. Materialet är silke och papper, prepareradt på ett egendomligt sätt. Den nya hufvudbonaden har en egen ventileringsmetod och ett. mycket lätt och halfmilitäriskt utseende. Stora beställningar ha inått från Baden-Baden, Versailles och Bordeaux. n faktura sändes till hattförsäljare i London, som under några dagar utställde en sådan hatt i sitt butikfönster, men slutligen skref tillbaka, att det icke vore värdt att söka införa dem derstädes, förr än de blifvit fullt moderna i Paris, emedan det icke fanns någon så djerf att riskera att vara den förste som bar en så sällsam hatt. Det lider emellertid intet tvifvel att detta mod inom kort blir allmänt antaget. — Långt lif. Tidningen London Review har uppställt en mängd fakta, som visar att exempel på personer som lefvat öfver hundra år äro ångt ifrån så sällsynta som man skulle kunna tro. Hippokrates var öfver 104 år gammal då han dog, Demokritus 109, och Gabuus 140. Italienarne Marcus Aponius och Titus Fullonius blefvo hvardera 150 år; och lord Bacon säger, att vid en af Vespasianus anställd folkräknin icke mindre än tjugofyra personer mellan Po och Arenninerna voro öfver hundra år gamla. Ethiopien uppnådde Mark Albuma sitt 150:de år, och Sadi, Shiraz skald, blef 102 år gammal. Norge hade i förra århundradet sin Drakenberg (?), som blef 126 år; Tucomea sin Louisa Truxo, en negress, som uppnådde en ålder 175 år, och Frankrike sin Bous och Goldsmith, hvilka den ena blef 121, och den andra 140 år. I en gammal afhandling om jordens uppkomst, af mr Whiteside, finner man en lista på trettiotvå personer, hvilka alla voro öfver hundra år gamla. I Sinclairs statistiska berättelser heter det: Inom de sista j tjugo åren ha i nedre delen af Galloway aflidit tolf personer, hvilka alla voro mellan 100 och 115 är gamla.? Litet hvar känner historien om Thomas Parr, som var arbetare i Skropshire tills han blef 130 år och vandrade till fots till London vid 152 års ålder. — Tidningen tillägger: Hufeland, som grundligt studerat detta ämne, tror att menniskans organism och lifskraft äro i stånd att uthärda en tid af tvåhundra år. Om framåtskridandet af samhällets moralitet hölle jemna steg med dess vetenskapliga och sociala utveckling, skulle utan tvifvel inom två eller tre generationer antalet af personer, som uppnådde hundra år och derutötver i hög grad komma att ökas; ty hvad som älskar ett långt lif är öfver hufvud taget det, att man är född af friska föräldrar, dagligen härdar sig genom arbete samt för ett måttligt och dietiskt lefnadssätt. — En qvinlig stråtröfvare. Barbara Wapenitzky, från Kralowitz, 25 år gammal, begaf sig en dag till Prag för att söka tjenst. Icke långt från sin födelseby stötte hon på en för henne obekant qvinna. Denna sednare frågade henne om målet för hennes färd och lockade henne med sig till en enslig plats under förevändning att visa henne en genväg till Prag. Plötsligen slungade hon en stor sten i hufvudet på flickan, rusade derefter på henne och slog henne i ansigtet och hufvudet tills hon förlorade sansningen. Det qvinliga odjuret tömde derefter offrets fickor och aflägsnade sig skyndsamt. Men en herde, som hört flickan ropa på hjelp, hann fram till henne just då den okända qvinnan försvann med sitt byte. Hon började då springa, men herden lyckades upphinna och gripa henne med tillhjelp af en person som passerade vägen fram. Offret fördes till ett sjukhus i Prag, och stråtröfvaren i kjortlar lemnades i rättvisans händer. — Kolerastatistik. Enligt officiella dokumenter rörande kolerans framfart i Frankrike rasade den häftigast 1853—1854. Den härjade då 70 departementer och 5364 kommuner samt bortryckte 133,478 menniskor. Af dessa samma departementer undsluppo 25 farsoten åren 1833 och 1849; uti 5 departementer af de 16 som skonar des 1853, visade den sig 1832 och 1849, men i högre grad endast i 3. I fyra af samma 16 der partementer inträffade några dödsfall år 1855. Sex departementer i det inre af landet, nemligen Creuze, Haut—Vienne, Correze, Cantal, Lot och Lozere, samt ett sjunde, Gers, ha hit tills varit från sjukdom helt och hållet befriade, Dödligheten har alla gånger varit störst vid åldern mellan 40 och 60 år, derefter vid 60 år och derutöfver, och i tredje rummet mellan 20 och 40 år. Åldern under 20 år har skattat minst till dödsantalet. I allmänhet har farsoten visat sig mest mördande under Augusti månad, Paris skördade koleran 16,572 personer år 1832, 10.950 år 1849, men endast 7626 åren 1853 —1854, ehuru den då fortfor i tretton månader och tjugotre dagar. — WVinodlingen 89 departementer vin; af de öfriga i Frankrike. Af Frankrikes finnas blott 11 som icke odla konsumera 20 allt hvad de Inom Frankrike producera, och 58 utskeppa. finnas omkring 2,200, årliga medelproduktionen 1858—1861 uppgick till hvaraf ni sjelfva. 000 egare af vingårdar. Den af vin under de 4 åren 1,453,500.000 kannor, ära hälften förtärdes af producenterna Paris drack år 1863 ensamt 103,142,578 kannor vin u öl, pa qvantiteten och q anartemente! T a minor cider m. m. rtement i Frankrike både med afseende på tom 20,425,500 kannor spirituosa, Gironde är det vigtigaste devaliteten af dess röda och hvita t Herault. likörernas fä