en? Att undervisa en qvinna är derför detsamma som att väpna henne mot hvarje öfverraskning; allt hvad man skänker förståndet, det afhänder man egensinnet, nycken; älen afskyr tomheten; dess drifverk vill ständigt ha något att bearbeta; ligga icke nägra ideer i qvarnen, så matas denna af lidelser. Dessutom kan man icke utan skäl säga att kunskaper leda till dygd; en intelligens, som är utrustad med en allsidig uppfattning af mensklighetens betydelse, har naturligtvis äfven en högre föreställning om sig sjelf och sätter högre pris på ett deremot svarande lif; hvarje qvinna, som öppnar en god bok, besvärjer derigenom en ond ande. Hvad intresse kan väl en man ha af att vifta sig med en qvinna, som ingenting vet? Hvarigenom skapas och näres innerligheten uti äktenskapet, genom de gemensamma måltiderna eller genom gemenskapen i ider? Och just i det ögonblick, då man höjer velandets nivå, och då vetenskapen allt mer ingår i den manliga uppfostran, skulle man kanske för qvinnan tillslnta vetandets bok, för att ännu djupare uppdraga gränslinien mellan henne dch hennes man? Ba!om detta system höjer sig historien varnande och visar det paradoxa i detsamma; ty i stället för att befästa äktenskapet, skulle detta en dast tjena till att spränga det. Man vill lörnedra qvinnan till en simpel hushållerska. Men om hennes man intager en hög plats uti intelligensens hie:arki, hvad skall an väl ha att säga henne, då han om aftonen kominer hem till sig? Han kan icke tala med henne hvarken om sina arbeten eller om sitt rykte, således icke om de bättre delarne af sitt eget jag, han skall behandla sin hustru som en främling ur stånd att fatta förtjensten hos det af fäderneslandet aktade namnet. Och så kommer slutligen ålderdomen. Sonen har fått en anställning, dottern är gift, och hemmet är tyst och tomt. Mannen stiger åtminstone i rang, just derför att han blir gammal. Men hvad blir väl hustruns lott? Om hon icke inom sig hyser en verld af tankar, huru skall hon väl då kunna fördraga ensamhetens sorg? Äfven i den mycket omtvistade frågan om qvinnans andel i det offentliga och affärslifvet uttalar Pelletan sina äsigter. Qvinnan, säger han, måste lära sig ett yrke. Men hvarför? Hon har ju redan af naturen fått sig en sysselsättning anvisad, hushållets ledning. Hvarför rycka henne från den husliga härden för att anvisa henne ett annat slags arbete? Mannen måste lära och veta nägot för att med egna krafter förtjena det gemensamt förtärda brödet. Medan han derute bär dagens tunga, skall hustrun vårda härden och uppfostra familjen; den ena för bok öfver inkomsterna, den andra öfver utgifterna. Således intet yrke för qvinnan! Hon måste endast lefva för sin man. — Men då mannen dör? Hur går det väl med henne, om han går hädan, utan att ha spart ihop något kapital? På hvad sätt skall hon då kunna föda och uppfostra sina barn? Om hon icke ärft något annat än en familj att föda, så måste hennes arbete hädanefter betäcka de nödiga utgifterna. Men huru skall hon kunna uppfylla denna sin pligt, om icke en sund uppfostran sätter henne i stånd att sköta ett yrke? Men om man fordrar att qvinnan skall lära sig ett yrke och helst ett sådant som fordrar mera intelligens än muskelkraft, så vill mannen med ens icke veta af en sådan likhet och dekreterar hennes oförmåga, för att sjelf slå under sig alla yrken och näringsfång. Det gifves emellertid en filosofi, som icke fäster något afseende vid dylika fördomar, och det är framåtskridandets filosofi. 1 den mån, som den riktar samhället med ett nytt arbete, kallar den qvinnan till delaktighet af den välgörande upptäckten. Redan gife ves det icke blott på landthushållningens ocn industriens, utan äfven på det kommersiella, ja till och med lärda området månet yrke, som hon kan utöfva, om också icke med påfallande öfverlägsenhet, så åtminstone med medelmåttig talent, för att rädda sig sjelf och sina barn undan eländet. Och äfven om hon är välburgen, bör hon ändock lära sig ett nyttigt yrke; så snart hon har familj, skall hon nog finna tillfälle att begagna sitt vetande. Rik eller fattig, mäste hvar och en af oss arbeta, om också endast för arbetets skull. Redan arbetet i och för sig, utan afseende på den vinst som derigenom åstadkommes, eger en hemlig civiliserande och förädlande makt. Om qvinnan skall bli hvad hon måste bli, måste hon framför allt stärka både kropp och själ. Hon måste tillegna sig den vetenskapliga forskningens resultater för att alltid ha ett svar i beredskap på hvarje fråga som lifvet kan förelägga henne; bon måste förvärfva sig viljekraft, föratt bringa sina handlingar i harmoni med den kunskap hon erhållit om godt och ondt. Då man ständigt hör upprepas att qvinnan icke har någon viljekraft, eller åtminstone en i hög grad vacklande, framställer sig sjelfmant den frågan: Tror sig vårt århundrade kunna föra qvinnan in i lifvets strid och låta henne gå eegrande derutur, om man fortfarande inger henne misstroende till henne sjelf? Vore det således icke bättre, att söka gifva henne er enom öfvad viljekraft så stärkt själ, att hor lefve i stånd att taga vara på sig sjelfoch sjelfständigt bestämma öfver sitt öde? Hjelj dig sjelf, så skall himlen hjelpa dig: detta bör vara på en gång mannens och hans lef: nadsledsagarinnas lösen. — 2? 2 X2222 Polisvishet. Till Redaktionen af Aftonbladet. Arsenik. Under nämnde rubrik omtalas i Nya Dagligt Allehanda och reproduceras me. OA nen