bar det af in i skogen. Snart böljade väldiga eldoch rökskyar på båda sidor om banan, ty det torra gräset fortplantade elden med blixtens hastighet. Luften var glödande het. Endast den rasande fart, hvarmed trainen brusade framåt Fe det möjligt att någorlunda hemta andan. ikt eldkämpar stodo de brinnande träden tätt invid banan, omgifna af den flammande småskogen, som liknade slingrande drakar. Då hördes plötsligt ett förfärligt brakande tätt invid tåget — det var ett brinnande träd, omkring 150 fot högt, hvilket långsamt böjde sig ned mot banan. Några ögonblick till, och trädet skulle störta ned på skenorna, tåget skulle stöta på och vi alla gå vår undergång till mötes. Visy tes förlorade. Som en pil flög trainen framåt, och sköt blixtsnabbt förbi det brinnande trädet, som med ett förfärligt brak föll tvärs öfver banan tätt bakom den sista vagnen. Vi voro således räddade från denna hotande fara, men icke från det haf af lågor som för hvarje minut blef allt olidligare och hotade att förstöra hela tåget. Dödsblek men lugn stod lokomotivföraren vid maskinen; att vända om var omöjligt, och han beagnade derför dubbelt större ångtryck än vanligt. Ailliarder eldgnistor knastrade 1 luften och insvepte tåget, så att vi knappast kunde andas, och luften var så het, att man tyckte sig inandas bara eld. Lokomotivförarens hår och kläder voro afsvedda, och alla konduktörer hade dragit sig tillbaka till det inre af vagnarne. Slutligen lemnade äfven lokomotivföraren emellanåt maskinen — då vi ändtligen, efter nära 4 långa timmars förlopp hunno ut ur skogen och voro räddade.? — Uti omnibusen som går mellan Palais Royal i Paris och Auteuil var en dag en plats oupptagen. Den intogs af en ung man, som snart blef föremål för löje från fem eller sex unga engelskor, hvilka sutto längst fram i vagnen. Skälet dertill var en nervös rörelse på hans armar och händer. Deremot rördes ett äldre fruntimmer af den olyckhges benägenhet och yttrade några vänliga ord till honom. Ack min fru, det är länge som min sjukdom kommit merniskor att skratta; men stundom träffar jag och också en och annan som likt er hysa meslidande med mig. Jag har varitisam-s ma belägenhet sedan miit åttonde år. Vid Loites öfversvämning såg jag alla mina slägtingar förgås inför mina ögon. Jag ensam räddades, men förskräckelsen och förtviflan lemnade mig i detta tillstånd.,, Stackars gosse! Och hvar skall ni nu ta vägen? Jag har nyss fått inträde på Bicetre, som jag länge sökt; men dessförinnan måste jag ovilkorligen till Versailles, ock dit ämnar jag mig nu. Ni reser väl då på jernvägen? Nej, min fru, det har jag icke råd till; jag eger knappt några sous, och tänker gå; men såframt jag icke faller och gör mig allt för illa, så underkastar jag mig gerna denna möda.? Min Gud, så ledsamt att jag gick ut utan penningar!... Jag har blott 50 centimer på mig... tag dem...? Öch den unge mannen fördjupade sig i tacksägelser. Men under det sjuklingen talade, hade alla de andra haft sin uppmärksamhet fästad på honom och fruntimret. Man hörde utan att lyssna och såg utan att blicka på dem. Kärlekens gnista, som utgått från den gamla damen, hade på samma gång träffat alla de andra, och då sjuklingen reste sig för att stiga ur vagnen, sträcktes alla händer emot honom, och man märkte med liflig tillfredsställelse att de unga engelskorna frikostigt sökte godtgöra sitt lilla fel. Oh! tusen tack, mitt herrskap, utbrast den unge mannen; jag kan nu göra min sista resa här i verlden i vagn ! — Wirtz-schweitzare. Det är blott allt för sannt, säger en schweizertidning, att bödeln från Andersonville, denne kapten Wirtz, som kan räknas till de grymmaste odjur i hela verldshistorien, härstammar från Zirich. Hartman Heinrich Wirtz är född 1823, och i sitt första äktenskap gift med Emilie Oschwald, hvilken numera är omgift med handelsagenten SchmidtOschwald, sedan hon 1853 blifvit skild från Wirtz. Han var förut anställd hos en köpman i Zärich, blef 1847 af kriminaldomstolen 1 Ziärich dömd till 4 års tukthus för bedrägeri och underslef, men redan 1848 utsläppt för sjuklighet. Till sitt yttre är han en liten blond figur af obetydligt utseende. Mot slutet af sitt 50 år flyttade han till Nordamerika och blef der ett af rebellregeringens afskyvärdaste verktyg. — Ett fruntimmer som nyligen försökte smuggla ett väckare-ur öfver gränsen mellan Canada och Förenta Staterna, misslyckades helt och hållet deruti. Hon hade anmodat urmakaren, som sålde uret, att ställa väckare-apparaten så, att den icke skulle slå; men urmakaren ställde den af okynne tvärtom så att den skulle slå just i det ögonblick han visste att fruntimret måste vara hos tulltjenstemannen. Fruntimret gömde helt lugnt uret under sin krinolin och begaf sig på väg. Då hon kom till tullkammaren, fanns hos henne icke något kontraband, och hon höll just på att få passera, då plötsligen väckareapparaten lät höra ett förfärligt oväsen, som varade en hel minut, men som syntes den bäfvande synderskan vara en hel evighet. Tulltjenstemannen, som icke annat än med all höflighet vågade lägga hand på en qvinna, lät gifva sig en jernstång, hvarmed han trefvade rundt om under krinolinen tills han slutligen lyckades få reda på det så väl gömda uret. — Kung David utnämnd till konsul. Det var är 1848, just då Lamartine blifvit utrikesmumister i Frankrike. Under ett af de sällsynta ögonblick, som hans trägna göromål lemnade honom någon ledighet, sysselsatte tribunen, som alltid förblef skald, sig med läsningen af Davids salmer. Ett ställe 1 en vers gjorde ett lif igt intryck på hans inbillningskraft. Han tog en anteckningsbok upp ur sin ficka, ritade ett tecken och skref derunder profeten Davids namn. Just då kom en embetsman in i hans rum för att tala med honom om några administrationsangelägenheter; under samtalet omnämndes flera Dersopen som :ekommenderats till åtskilliga af e lediga konsulaterna. Lamartine skref upp deras namn i sin anteckningsbok och lemnade den sedan till sin sekreterare, på det att han skulle utfärda utnämningarne. Några dagar derefter undertecknade han sjelf de talrika fullmakterna, och de nyss utnämda konsulerna skyndade sig till honom för att tacka och taga afsked. Endast en bland dem infann sig icke; det var en herr David, som utsetts att bekläda ett aflägset konsulat. Lamartine frågade sin sekreterare och de andra honom underordnade embetsmännen, om , ingen David varit på hans ministerbyrå. Omsider rådfrågade skalden sin anteckningsbok och märkte hvad han gjort i distraktion. Han hade utnämt Israels konung profeten David till konsul. Den Monitör, som utgafs då, innehåller följande tillkännagifvande: Herr N. har utnämts till konsul i R. 1 stället för herr David, som afsagt sig befattningen. — Granna dopnamn. Inom Thunhems pastorat, berättar Wenersborgs Tidning, ha ett bondfolks sju äkta telningar följande namn: Ibrahim Ali, Selim Antonius, Juno Elvira, Anders Napoleon, Olga Suleima, Amanda Semiramis, Paganini Garibaldi. HANDELS UNDERBATTELS Kurser å svenska obligationer. HAMBURG den 7 Okt. Söljaro. Könare 85 85 QQ !2 Svenskt engelskt statslån af 1864 Al, av IT. v 1 I s 43 AM ss