teaterbesökande publik och förtjena i lika hög grad att blifva det af hela den läsande allmänheten. Skulle vi ge någon af dem företrädet såsom öfversältning, vore delt åt Amors genistreck, der öfversättaren näistan öfverallt lykats bibehålla den poetiska doft och pointillerande elegans, som så förrdelaktigt utmärker originalet. Lärdt folk i sstubb har redan i titeln något som stöter på cogeneradt, litet vårdslöst, och dessa egenaskaper räda också kanske något mycket i den svenska fria öfversättningen, hvilken vii för Öfrigt just ej vilja frånkänna frisk humor eller språklig virtousitet. Men vi tro, att Molieres med den utsöktaste smak swarfvade versdialog fordrar en alldeles särskild :omsorg vid öfverflyttningen till andra språk; det är ej nog med att meningen återges: den måste också få detta at den finaste betoning, den behagligaste ironi genomfläktade uttryck, som i väsentlig mån gör Moligres och i allmänhet den äldre franska klassicitetens storheter till hvad de äro. Till detta värf eger måhända Talis Qualis enna ej fullt den nödiga finheten: hon är ör rask i vändningarne, för häftig i ansatsen, för att kunna lyckas der, hvarest en jemn, bred, lugn stil kräfves. Det hindrar ,emellertid ej, att stycket gör förträfflig verkan från scenen, genom den starkare färg. läggning och mer utpräglade rörlighet, öfversättarens stil skänkt versen. Det är först vid läsningen och jemnförelsen som de små bristerna lägga sig i dagen.