Skall hr Wennbergs ångqvarn få återuppbyggas? Rörande denna fråga, som har en så stc betydelse för en hel stadsdels lugn och trygg het, hafva ett ant I af omkring 150 i trak ten boende personer aflåtit en petition, sor blifvit uti hufvudsakligen lika lydande exem plar inlemnad såväl till civildepartemente som till öfverståthållareembetet samt em betsoch byggnadskollegium. Petitionen til öfverståthållareembetet har följande lydelse Undertecknade, egare till och hyresgäster ut de intill bagaren Wennbergs numera afbränd ångqvarnsoch bageri-inrättning vid hörnet a Regeringsoch Jacobsbergs-gatorna belägna hu och egendomar, taga oss härmed friheten att anledning af denna vidtutseende olycka, hvar följder ingen kunnat beräkna, med våra bekym mer vända oss till öfverståthållareembetet, fö att i hvad på oss ankommer fullgöra hvad v anse en medborgerlig pligt vara, nemligen at söka förebygga förnyandet åf en så beklagli; olyckshändelse. På det högsta betviflande huruvida det kar anses öfverensstämmande med allmän säkerhet enskild rätt och god ordning, att en så eldfarlig inrättning kan och får vara belägen inom en så central och tätt befolkad stadsdel som den ifrå gavarande, anhålla vi ödmjukligen att öfverståt. hållareembetet måtte benäget fästa uppmärksam het vid vår billiga begäran om ett förbud mo qvarnens återuppbyggande, hvilket återuppbyg gande på samma plats vore att utsätta talriks medborgare för förluster och olyckshändelser. hvilkas vidd ingen kan beräkna. Viminnas mel än väl att, dess värre, ingen uppmärksamhet fä. stades vid de röster som höjdes emot företagets första realiserande; vi hafva heller icke glömt att en framställd anhållan om utaf qvarnbuller ostörd nattro helt och hållet afslogs, qvarnens egare till fördel; men vi hafva förestält oss att sedan den nu timade eldsolyckan visat det våra då yppade farhågor icke voro tomma hjernspöken eller yttringar af skadelust och kittslighet, så skulle stadens ärade myndigheter vara villigare att lyssna till vår billiga anhållan. Det kan ju icke falla någon förnuftig menniska in att bestrida gagnet och nyttan af en sådan inrättning som den nu nedbrända, men tankarne om lämpligheten af dess förläggande midt i en så tätt bebyggd stadsdel kunna dock vara delade. Man skall visserligen kunna invända, att en ångqvarn icke är eldfarligare än hvilken annan industriell anläggning som helst; man skall också kunna wija göra troligt, som nu skett, att elden icke kommit från qvarnen, utan från de klagande grannarnes skorstenar, men svårligen skall man dock kunna bortresonnera det oförsvarliga uti att tillåta det storartade upplag af brännmaterial, som nu inom den uppbrända egendomen förefanns, och naturligtvis äfven i en framtid skulle komma att förefinnas. Att nemligen inom den trånga stadsdelen, i grannskapet af instängda gårdar och fnösktorra träruckel hafva upplagda flera tusen tunnor stenkol och väldiga vedtratvar, är väl dock ungefärligen detsamma som att hänga ett Damoclessvärd öfver de närboendes hufvuden. När nu icke ens jerndörrar eller jernluckor skilja dessa eldfarliga ämnen från de angränsande tomterna, blir fi hållandet ännu oförsvarligare. Utan att v lja uppträda som spåmän eller romantici, kunna vi dock föreställa oss och söka skildra för andra, hvilket väldigt bål illviljan, oförsigtigheten eller händelsen skulle kunna tända öfver våra hufvuden och huru litet betryggande det skall vara att uppslå sina bopalar i grannskapet af hr Wennbergs så mycket omhuldade etablissement. På dessa skäl anhålla vi ödmjukligen, att öfverståthållareembetet måtte noga öfverväga och pröfva huruvida icke ett förbud mot ängqvarnens vidare återuppbyggande på samma plats vore en gärd af rättvisa mot både det allmänna och den enskilde. Vi undertecknade husegare motse i annat fall en snart förestående kännbar förlust genom svårigheten att erhålla hyresgäster som vilja äfventyra att förr elier sednare å båle brännas. Öfverlemnande frågan för öfrigt i hela dess vidd till öfverståthållareembetets benägna pröfning, förbehålla vi oss att, om så fordras, vidare få utveckla våra skäl för den ödmjuka anhållan som vi härmed velat nedlägga inför den myndighet, som i främsta rummet ju är satt att öfvervaka det det allmännas och den enskildes rätt och trefnad icke åsidosättes och förtrampas, hvad nytta en eller annan enskild individ också af ett sådant åsidosättande kan hafva att hemta. Stockholm den 15 Sept. 1865.