fverläggningar. Oss, såsom krönikeskrifare, höfves det att inför dessa storartade nilitära mysterier följa den försigtiga reeln: Se, men icke röra! Endast ett par letaljer våga vi särskildt påpeka. Den ena r komitns hemställan, att K. M:t behasade taga i nådigt öfvervägande, om ej en nyad författning borde utfärdas angående tighet för afskedade krigsmän att fram ör andra blifva antagna till vissa allmänna efattningar?; den andra gäller krigskoliegii mbildning. 1 förra fallet ha komiterade ippträdt såsom talemän för en ganska beäuklig princip, den nemligen, att skapa ndantagsförmåner för vissa klasser, medl: illbakasättande eller uteslutande af andra, amt att behandla embeten och tjenster såom vore de till för personernas skull. Det r lika litet rättvist som med samhällets ästa öfverensstämmande att använda vissa llmänna befattningar såsom pensionstillägg ör utlefvade krigsmän?, hvilka ingen käniedom och erfarenhet om de befattningarne örvärfvat, medan statens civila tjenare, om deråt egnat en lefnads verksamhet, jvarhällas på underordnade platser. Den ulmänna meningen om militärbefälets moiopol å bättre postkontor och å de indrägiga bränvinskontrollörsbefattnivgarne lärer ;j kunna uppmuntra till nägon ytterligare utsträckning af den princip, som komiteade förordat. Heine yttrar någorstädes: Jag har aldrig med moderation kunnat diskutera de adeiga pretentionerna och arflögnerna?. Det ir ej i känslan af bristande moderation vi underlåta att diskutera det vidtberömda adelscirkuläret, utan blott derför, att diskussioner öfver hufvud taget om sådana saker lls icke äro på sin plats, knappast harm — endast löje. Emellertid, låtom oss vara rättvisa och erkänna förtjensten, ehvar den fines; — detta vidunderliga cirknlär, bredvid wilket naturligtvis den i Nya Dagligt Alleanda litt. A. reproducerade s. k. Strind undska protesten ej förmått tillvinna sig ingaste uppmärksamhet, detta cirkulär — äga vi — har i alla fall för några dagar veredt oss det sällsynta nöjet af en brän nande fråga. År det elakhet eller dumhet, rågade man. Elakhet af någon oförsynt skämtare med åldriga privilegier, eller dumnet af någon dessa möglade relikers dyrkare? Man har numera temligen allmänt förklarat sig för det sednare af dessa gissningarnes och nyfikenhetens alternativer. Representationsreformens fiender äro ett besynnerligt folk: uppmanar man de svenska medborgare, som gilla det hvilande representationstörslaget, att å offentliga möten genom namnunderskrifter å en adress gifva denna sin mening tillkänna, då heter det, att agitationen?, om ej precis öfverskrider, åtminstone berör den allra yttersta gränsen för hvad lagligt och tillständigt är; anser man ej nödigt att i en genom ett halft sekel debatterad fråga upptaga till belysning och vederläggning alla de skenskäl mot det nuvarande förslaget, hvarmed ?de obotfärdies förhinder? förskansar sig, då heter det äter, att reformvännernas likgiltighet hindrar landets verkliga mening i frågan att blifva känd och att denna s. k. likgiltighet bär ansvaret, om reformen faller. Det är verkligen ej lätt att göra dylika räsonnörer till viljes. Ha klagomålen öfver reformvännernas likoiltighet varit uppriktiga, så föreställa vi oss, utt det ionservativa lägret ska!l med olädje helsa en nyss utkommen skrift, kallad ?Slutsatser i representationsfrågan? och författad af reformkomitens ordförande, hvilken med stor noggrannhet redogör för och gendrifver de hufvudsakliga argumenter, som i motsidans stridsskrifter blifvit anförda. Ett par punkter i denna skrift skulle vi särskildt vilja lägga de konservative reformmotståndarne på hjertat. Den ena är, att ej få medborgare finnas inom vårt land, som ur radikal eller demokratisk synpunkt ha betydande invändningar att göra mot det hvilande förslaget, men hvilka låtit fosterlandskärleken besegra enskilda åsigter och subjektivt rätthafveri och af allt hjerta understödja förslaget; i en sådan fråga borde det föredömet mana till efterföljd å den konservativa sidan. Den andra är författarens behjertansvärda varning, att ej glömma hela den nuvarande politiska situationens osäkerhet, och att man ej har morgondagen i sin hand. Värt sydligaste och fetaste stifts presterskap har uppfyllt den svåra pligten att utse tre män, om ej lämpliga så ätminstone modiga nog att intaga J. H. Thomanders lediga stol. Största parten af förtroendets nedtryckande tyngd har fallit på en af representanterva för den från Tyskland importerade, s. k. nylutherska riktningen, för hvilken i religion som i politik alla vägar bära till — Rom. Medan en af de radikale från år 1848, numera biskop Genberg, är hindrad att ens på någon tid besöka riksdagen, för att med sin röst understödja den representationsförändring, hvilkens framgång han, som vi veta, lifligt önskar, förstärkes sålunda, om eljest första förslagsrummet bestämmer K. M:ts omdöme, de presterliga reformfiendernas leder med den sjelfskrifne representanten för Lunds stifts vördiga klerus. Deremot har det för några dagar sedan spridda ryktet, att en förmodad reformvän i det episkopala höglandet nu — tre veckor före riksdagen — sökt K. M:ts nåd. tillstånd att nedstiga från Zious tinnar, ej bekräftat sig. Bland företeelser af större vigt under sista månaden återstår ännu. att erinra om, att statsrevisorerna med omsorg granskat flottans förråder och ätit. middag i Carlskrona; att prestmötet i Göteborg varit ett — vanligt prestmöte; att protektionistpartiet kämpat som för lifvet i den ännu sväfvande frågan om gitigheten af ett riksdagsmannaval i hufvudstadens första valkrets; att K. M:t uppdragit åt jernvägsbyggne dsstyrelsen att till direktionen för de Söndenfjeldska jervägarne i Norge tillsvidare öfverlåta trafikerandet af den om en månad färdiga delen af nordvestra stambanan mellan riksgränsen och CharlottenI al:a sSarnvägchaA