STOCEHOLM den 2 Okt. Återbliok på September månad. Tiderna förändras och — tidningarne med dem. Det är ju också naturligt att spegeln återgifver en annan bild i år, än i fjol. Redan en jemnförelse mellan de ämnen, som i hafvudsaklig mån upptagit tidningarnes spalter och den läsande verldens uppmärksamhet vid ett par tidpunkter, skilda åt t. ex. af ett årtionde eller mindre, skulle på sitt sätt erbjuda en historia i sammandrag om land och folk under den tidrymden. Det är ej längesedan detvarnödvändigt att utreda skarpskytteidns grund och syfte och bevisa nödvändigheten af dess genomförande. Men nu skrifver ingen mer derom; den tanke, som då förfäktades af ett fåtal, medan flertalet mottog den med undran, misstro eller fruktan, är nu massans ezendom, har inträngt och slagit rot i den nationella organismen, och sedan det resultatet vunnits, vänder sig publiciteten rastlöst åt ett annat håll, söker och finner nya områden att bearbeta, och i den meningen är det i sin ordning att tidvingarne förändras med tiderna. Men i denna snabba vexling, som oupphörligt skjuter fram nya föremål i förgrunden, försvinna dock ej de gamla; rörelsen skulle då sakna hållpunkter och mål, och ett sträfvandes resultat vara värdelöst i samma ögonblick, då det vore vunnet. För det nya, som tränger fram, viker väl det gamla åt sidan, men det går ej bort, utan ikläder sig blott nya former. Skarpskyttesaken — för att nu stanna vid det redan åberopade exemplet — står ännu på pressens dagordning; men formen är en annan: vi ha kommit från teorien till praktiken, vi beskrifva en lefvande verklighet och behöfva ej vidare sysselsätta oss med några bevis för det ögonsynliga faktum, att idn i sig eger lifvets vilkor. Der ligger en hel revolution, en omskapning från botten af tänkeoch åskådningssätt, gömd i detta förlopp. Från alla trakter af vårt land ha under sistförflutna månad underrättelser ingått om skarpskytteföreningarnes prisskjutningar. Uppenbart är, att de ådagalägga ett framåtskridande såväl i vapenfärdigbet som i det allmänna intresset för denna nationalangelägenhet, och att deras spådom, som sagt att väl den miltäriska pompen och ståten, men ej den tåliga möda som kräfves till förvärfvande af militärisk duglighet, innebär någon lockelse för våra frivilliga krigare, kommit på skam. Helt säkert skola rikets ständer finna de till målskjutningspris af dem anslagna medel så väl använda, att de deraf manas till ökad välvilja för nationalbeväpningen. De underrättelser, vi hittills mottagit om de för tredje gången samlade landstingens verksamhet, ega ej den fullständighet, som medgifver en samlad öfversigt öfver det hela, men finge vi af de redogörelser för ungefär halfva antalet, som ligga framför oss, draga slutsatser till en allmän karakteristik, så skulle vi vilja framhålla följande omständigheter såsom gemensamma drag. Först och främst faller i ögonen, att landstingen visat lika mycken sparsamhet i utöfningen af sin bevillningsmyndighet, som varsamhet i pröfningen af föreslagna åtgärder; och för det andra, att de noga bemödat sig att ej öfverskrida de ej alltid så tydliga eller lätt bestämbara gränserna för den unga institutionens befogenhet. Vidare ha vi trott oss finna en afgjord benägenhet hos länsrepresentationerna att ej belasta sig med alltför många angelägenhet:r på en gång, att hellre uträtta någonting mindre omfångsrikt och mera grundligt, samt att — der nya principer göras gällande, hvilkas konseqvenser engång skola komma att i omfattande grad taga landstingets verksamhet i anspråk — först genom försivtiga förberedelser och pröfvande försök i det smärre vinna egen erfarenhet till framtida ledning; med ett ord, deras skaplynne har, om vi så få uttrycka oss, visat en ej otydlig konservativ anstrykning, utan att dock vara behäftadt med den konservativa orörlighet, som tyder på frånvaron af verkligt lif. Gå vi härifrån till en betraktelse af de frågor, som förnämligast sysselsatt landstingen, så anteckna vi i främsta rummet och med sann tillfredsställelse, att folkskolan är föremål för ett växande deltagande frän länsrepresentationernas sida. I ett län har man beviljat medel till inköp af mineraliesamlingar för folkskolorna, i några andra anslagit penningar till anstalter för bildande af smäskolelärare, i andra åter anordnat länsinspektion öfver folkskolorna, beslutit tryckning och utdelning af de vid föregående landsting tillsatte inspektörers berät telser, förordnat komiter, som till nästa landsting skola inkomma med utlåtande om folkskoleväsendets tillstånd och behof, o. s. v. Bland öfriga frågor, som flerestädes kräft landstingens omtanka, intager ordnandet af sjukvården inom resp. län ett betydande rum. Skarpskytterörelsen har äfven haft att glädja sig åt erkännande och understöd från länsrepresentationernas sida. Slutligen hafva föreslagna åtgärder till åkerbrukets främjande och kommunikations-anstalternas utveckling spelat en ej obetydlig roll, i hvilket sistnimda hänseende vi blott skola påminna om de af Wenersborgs landsting till betydligt belopp tecknade garantiaktier för Uddevalla—Wenersborgs—Herrljunza jernvägen samt om det å Upsala landsting väckta förslag om en kanal från Upsala till Dalelfven, för hvilken frågas utredning en komite förordnats och penningar beviljats. Slutligen må tilläggas, att landstingen gjort sitt bästa att inskränka marknadernas landsplåga. Dä vi tala om länsrepresentationernas verksamhet, böra vi ej glömma den af sex ledamöter af Örebro läns landsting utsedda deputation, som bemyndigades att uttala provinsen Nerikes tacksamhet för den hertigtitel, hvars förlänande åt den sist födde medlemmen af hertigens af Östergötland