DR Vw Cv BREL VW ARR VR OM HUPL Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 20 Sept. Sedan vårt universitets äldsta medicinska professor. Frederik Holst i sommar efter mer än 40 års lärareverksamhet tagit afsked, anmälde sig två sökande till den lediga platsen, kårläkaren Lochmann i Kristianssand, en af våra skickligaste och mest bekanta äldre läkare, samt universitets stipendiat I. Ousum. Medan saken var under behandling hos vederbörande fakultet, hörjade emellertid plötsligt i Morgenbladet en rad (?) af anonymer uppträda, hvilka på det vanliga, älskvärda, ogenerade sätt, som är Morgenbladets anonym(er) eget, gång efter annan förklarade först den ene och sedan den andre sökanden alldeles oanvändbara. Tragikomiskt är emellertid, att dessa utan spår af skäl fram: astade meningsyttringar af flere (?) academici?, ?medicus? och dylika Morgenbladsauktoriteter skrämt b. da de sökande att träda tillbaka. så att nu knappt någon annan utväg finnes än att irkslla en utländning, enär colleginm ecademium sanvolikt icke låter narra sig att gå in på det förlag, som de morfonbladoka insändarne framkastat, och för vars skull naturligtvis hela den enfaldiga agitationen satts i gång: att skicka ett par yvgre låkare med stipendium utomlands, för ett utbilda sig till professorsämnen. Skulle det icke i Bverge finnas nägon skicklig formakolog, som skulle kunna ha Just att försöka sin lycka här på vestra sidan om fjellen ? Dagens stora fråga här i hufvudstaden är, huru det skall gå med den teaterkris, som det — icke lyckades ett par skådespelere stt få i gång, eller rättare huru det skall gå vissa skådespelare, som inbillade sig vara oumbärliga för teaterns bestånd, men som nu se, att man mycket väl kan hjelpa sig utan dem, och dertöre snart skola bli nödsskade att vända tillbaka med ett ?pater peccavi!? Hela historien, hvilken man gjort så mycket väse . af, inskränker sig till en ganska vanlig teaterrevolt bakom kulisserna, som icke skulle ha haft någon betydelse, om den icke bade inträffat just i teatersaisonens början, då vår teater, som ej erhåller något understöd afstaten, såsom vanligt måste kämpa med peknniära svårigheter. Allmänheten har emellertid tagit Pparii mot de bortlupna skådespelarne, och å det lyckligaste sätt protesterat genom Hitigare teuterbesök, och när nu Olle Bull, sum väntas hit i dessa dagar, några gånger lockat fulla hus, skola rymmarne sannolikt se sig nödsakade att gifva sig på nåd och onåd, och dermed skall hela detta bruit pour une omelette? vara slut. Jag har väntat och lyssnat med spänd uppmärksemhet, om icke Norges fjell skulle gifva genljud af de ryska kanonernas hels ningsskott utanför Stockholm och Köpenhamn — men nej, här är tyst och stilla som i grafven. Är folket dödt? — ånej; det bara sofver och drömmer om, huru omöjligt det är, att någor skulle störa det i dess ljufva, roliga slummer. Händelserna på våren 1864 ha varit så långt ifrån att stora denna letargi, att de fasthellre styrkt den ännu mer; en salig känsla af trygghet har utbrett sig, sedan man såg, huru lätt vi sluppo blanda 0ss i det danska tr. sslet; stort närmare kan då, tänker man, det europeiska bråket? icke komma oss, än det, då gjorde. Vore det icke så sorgligt, kunde man nästan frestas att skratta ät de barnsliga illusioner, ät hvilka folket hängifver sig, att stormakternas intresse för Europas jemvigt, vårt isolerade läce, våra länders fattigdom och Gud vet hvad allt annat man kan lugna siv med skola beskydda den skandinaviska halföns integritet, utan att vi sjelfva behöiva bekymra oss det minsta om att stå vakt till dess försvar. Att pressen skulle göra det allra ringaste för att väcka folket ur dessa töckniga inbillningar, är icke att tanka på; henres krafter och vilja sträcka sig icke längre än till att underhålla sina läsare med ledande artiklar om fiskmjölets gagneliga inflytaude på menni skomugen eller teaterkrisens intressanta faser. Ått våra för detta amtmän, som avancerat til statsmän och ministrar, skulle tä sta sin uppmärksamhet på hvad som försiggår utanför landets gränser, är lika omöjligt: de lefva för att tillsätta komiteer om allehanda nyttiga ting, anlägga vägar o. s. v., och när nu sturthinget snart sammanträder, skall det ha nog att göra med att revidera kassans tillstånd, bevilja pensioner åt allehanda förtjenta och otörtjenta tjenstemän samt med dispyter, huruvida statsrådet Riddervold bör sällas under ätal eller ej, för det han icke vill befordra adjunkten Holth. Allisammans idel nyttiga och nödvändiga saker, gudbevars väl, men likväl knappt tillräckliga till att bygga land — icke blott inom, utan äfven utom det. Man har framhållit den åsigten, att norrmännens intresse för den utrikes politiken skulle bli väckt, eller rättare att vi skulle få en utrikes po litik, om vi finge en utrikesminister, som vore ansvarig inför representationen. Det är möjligt — eburuväl det skulle falla sig svårt att för ögonblicket utpeka en man, som kunde vara detta värf vuxen; men kunde det hjelpa något, gifve då gudarne, att vi mycket snart må finna och få en man, som vore i stånd att ha ett vaksamt öga på vår schleswig-holsteinska fråga der uppe vid norra gränsen, en riktig Heimdal, som kunde stå på vakt åt oss på bron och blåsa så starkt, att folket vaknade, när han såg jotnarne rycka oss närmare och närmare på litvet. För ögonblicket är den allmänna upp