orde han för konseqvensens skull ha hindrat dess förfärdigande, hos hvilken annan som helsi. Derigenom skulle kapten B. blifvit urståndsatt att skafla sig uniform, och sålunda fullgöra K. M:ts bud och beftailuing, för hvars uppfyllande just hr öfversten skulle verka. Han ansåg allt vara gjordt för att tvinga honom att taga afsked från regementet. Öiversten hade alltid gjort hvad han förmått för att hr B. skulle kunna längre uthärda. Angående yttrandet, att skräddaren Hallberg gjorde offiverskåren emot, om han förtärdigade uniform för kapten B., utbad han sig hr öfverstens förklaring. Hvad det anginge att kapten B. ej. skulle ha betalt s darne Pettersson och Ahlund, så vore förh det sådant, att skräddaren Pettersson aldrig haft arbete för hr B. och Ählund ville ej sy uniformen om han än genast erhölle liqvid. Qvitterade räkningar utvisade dessutom, att hr. B. vid denna tid ej hade någon skuld hos Ahlund. Angaende denna punkt anhöll han att få såsom vittnen hörda: regementsauditör Nathell och itdaren Hallberg. Som vittnen angående dra punkten i anklagelseskriften anhöll han att få hörda: hr Nathell och gördelmakaren Olsson. samt angäende 3:dje punkten: handlanden Fiedler och källarm. Werlin. Angående 4:de punkten upplyste han, att han, sedan han blef tillsagd att han at Werlin ej finge mera på räkning, hade uppgjort hvarje månadsdag, hvilket af hr Werlin utfärdade qvitton intygade. Sedan hade han blifvit tillsagd att alldeles upphöra att intaga sina måltider å hr Werlins värdshus, det enda ställe som freqventerades af officerare och tjenstemän af han; bekanta, hvilket vållat honom mänga svårigheter. Som vittnen angående denna punkt äberopade han öfverstelöjtnant Trägårdh och kapten Carlsohn. Angående 5:te unkten åberopade han som vittne kapten Lötahl. Angående 6:te punkten anfördes, att hade det varit häfd att ej tillåta tygstatsofficerare begagna någon af regementets hästar, så hade från densamma ofantligt många undantag skett. Atven hr B. hade fått begagna en häst tills för några år sedan, då densamma fråntogs honom. Det förhållande. att åtskilliga damer fått låna hästar, hade ej blifvit anfördt som något grava: men, utan endast för jemförelse. Ifall hr öfversten, genom att utlåna hästar till officerare utom regementet, hade för afsigt att befordra kamratskap och god anda inom armån, så borde han först och främst söka befordra dessa egenskaper inom eget regemente. — Hvad anginge hr öfverstens tillsägelse till styckjunkaren Hallen, att ej anmoda hr B. att deltaga i afskedsbesöket hos öfverstelöjtnant Trägårdh, så kunde sådant endast tjena att minska den vördnad styckjunkaren Hallen såsom underordnad borde hysa för kapten B. Man kunde dessutom ej våra säker på att ban förteg förhållandet. UrB. hade nu till laga domstol instämt löjtnant von Arbin, för af honom utspridda rykten om några. som han påstod, af B. skritna bref, hvilka rykten just föranledt till officerarnes uppsägande af umgänge med hr B. Till slut pastod han att öfversten alltjemt förföljt honom; han hade litat på den verkan tidens välde vanligen har; men 1 detta fall hade hr öfverstene välde visat sig vara större än tidens. Sedan skrifterna blifvit upplästa bestred hr öfversten påståendet att han skulle ha förföljt kapten B., samt yrkade på vittnenas hörande angående hvarje särskild punkt. Sedan vittnena aflagt eden blefvo desamma hörda och afgåtvo följande vittnesmål: Auditör E. Nathell, kallad till vittne angående 1 och 2 punkterna i anklagelseskriften, hade sig ingenting bekant derom. Han hade vid intet at de deri omnämnda tillfällena varit närvarande. och visste ingenting annat än hvad andra berättat. Skräddaren Hallberg berättade: vid tiden för! uniformsförändringen, som vittnet tror 1860, in-: kom öfverste W. till vittnet, och frågade om denne skulle sy uniform för kapten B. Vittnet varade, att det ännu ej fätt tillsägelse derom. tversten hade då yttrat: Sy ej kapten Brobergs uniform; ty då gör ni mig och hela officerskåren emot; och hade han dessutom tiliagt att ittnet ej finge pengar derför, emedan Broberg ej betalte. På särskilda frågor förklarade vittnet att öfversten ej fordrat tysthetslöfte; att det ej visste hur saken kommit till öfverstens kännedom; samt att öfversten ej såsom skäl f( varningen anfört att en annan skräddare skickat tillbaka uniformen till kapten B. På hr B:s fråga om vittnet icke redan skrifvit ett intyg, hvari det just omtalte att öfversten påstått det hlund återskickat uniformen, svarade vittnet ja ; men mindes det ej nu så noga innehållet. Kapten B. upptog nu ur fickan nämnde skrift, hvari vittnet förklarat sig villigt aflägga ed på att öfversten just haft det omtvistade yttrandet. Efandet häraf medgaf vittnet sig ha skrifmma; men påstod att det skrifvit den efter kapten B:s diktamen. Kapten B. yrkade nu att vittnet måtte hos sin själasörjare erbälla andervisning om edens vigt; och skulle derom efter förhörets slut fattas beslut. Kapten B. förklarade att vid skriftens författande tillgått så. att vittnet för kaptenen berättat om ölverstens besök. Hr B. hade i enlighet dermed uppsatt ntyget, hvilket sedan af vittnet afskrefs. Hr s bestyr dermed inskränkte sig således till ett ;; rsök att lära vittnet skrifva svenska. Vittnet E vttrade att hr B. låg länge öfver honom?, innan ih ran ville skrifva. Öiverste W. yrkade på förklaing af detta uttryck, samt ville veta hvilka medel 5 ir B. använde för att fa vittnet till att skrif1 ra. Vittnet svarade derpå, att hr B. lofvat det 2 Vv 8 be nr ÅA ut betalning, samt försäkrat att han aldrig skulle invända detta papper; han ville endast ha det för o skull. På ötverstens förfrågan förklarade ittnet att det af hr B. erhållit 2 rdr såsom ber alning för skriftens författande. — Öfversten rågade, om vittnet ej mindes att det en gång l,, ednare kommit upp till ötversten och tackat för F lennes goda råd; emedan det lemnat kläderna d ill Broberg och fatt betalning. — Detta kunde g cke vittnet minnas. — På ötverstens fråga för 7 äkrade vittnet, att öfverstens ord vid hans beök fallit just så som biifvit anfördt och ej stodo q tympade. Öiversten sade sig med sin tillI ägelse till vittnet ej kunna haft annat syftemål n att hvar och en skulle få sin rätt. Hån hade? brut varit så öfverhopad med begäran om hjelp 5r utfående af fordringar hos kapten B., att han F örntsag, att han äfven skulle få att göra med ittnet. Det var endast för att undvika en ledam tvist emellan kaptenen och skräddaren om Vendes artilleris umiorm, som han hade gjort !9 enna tillsägelse. Han ihågkom ej efter så läng id hur orden fallit och kunde derför ej medgifva tt han yttrat det som blifvit anfördi. — Kap-sk en B. bestred att han genom något olofligt meel förmått vittnet att skrifva intyget. Han hade varken lofvat eller gifvit det nagon betalning. ittnet hade ofta lånat penningar at honom, och ore nog äfven dessa 2 rdr ett lån. Detta bereds af vittnet, som medgaf att det Jånat peningar af honom, men försäkrade att de 2 rdrnaw rhöllos genast efter skrifvandet af intyget och i: isom betalning för detsamma. Hr B. frågade erefter öfversten, om denne haft särskildt upprag att säga, det uniformens förfärdigande skulle pa ara hela officerskåren emot. Denna fråga bedi reds af öfversten, då han ej kunde efter 6 ärs rlopp minnas om orden fallit så. Det funnes visrligen ett medel att minnas, neml. att låta sätta ris pp efter diktamen ; men detta medel hade han ej Le ivändt. — På förfrågan förklarade öfversten, att ) Mi an bestred att ha fällt yturandet. — Kapten B. anLr g det ha varit mera öfverensstämmande med C2 enstereglementet om öfversten först tillsagt hoom om saken i stället för att vända sig till räddaren; men öfversten fäste uppmärksamhen vid att han ej medgifvit att han börjat! ög 0 a tran