marken på detta sätt blitvit röjd, öfvergick sig fram till angående landets forntidshistoria. dragen till den bekanta invandringsteorien, hvilken såväl han sjelf som sedermera Munch vidare utvecklade, förändrade cch rättade i detaljerna, men som han dock i det väsentliga stod fast vid, och hvilken utgör det fundamentala i de åsigter, som föriäktas at den s. k. nyare norska historiska skolan. Offentliggörandet af Keysers efterlemnade arbeten skall sannolikt tillsvidare atsluta Norges deltagande i den skandinaviska historieskrifnirgen, och det är svårt att på förhand bilda sig någon bestämd föreställning om hvad som i den närmaste framtiden skall frambrinvgas ur det rika arf, Munch och Keyser efterlemnat. Keysers elev och efterträdare vid nniversitetet, utgifvaren af hans efterlemnade arbeten, lektor Oluf Rygh, är onekligen i besittning af en ovanlig kunskapsmassa, och om jag får döma efter några särskilda af hans föreläsningar, hvilka jag händelsevis hört, har han fullkomligt ärft sin store företrädares klara metod, hvilken han förstår använda kanske med mer lif och frihet. Men han tyckes likasom Keyser företrädesvis ha vändt sitt intresse på universitetet och föreläsningarne, och det är väl således knäppt någon utsigt till att från hans hand så snart kunna vänta någon större sjelfständig skrift angående vår äldre historia. Hela hang författareverksamhet inskränker sig också hittills, såvidt jag minnes, med un antag af några små artiklar, till två för öfrigt utmärkta öfversättningar af Gunnlaug Ormstunges och Sigmund Brestessöns sagor, hvilka för nägra år sedan utko.. mo såsom tilläggsbäften till ?Folkevennen?, och af hvilka den ena var försedd med en kort skildring af Feröarnes äldre historia. Keysers och Munchs gamle medarbetare vid utgifvingen af de gammalnorska källskrifterna, professorn i de germaniska och; romanska språken Unger, är för närvarande sysselsatt med fortsättnipgen af Diplomatarium Norvegieum, vid hvilket arbete han biträdes af H. J. Hvitfeldt, assistent vid riksarkivet. Från detta sistnämnda institut, hvilket för fyra år sedan förlorade sin chef, den flitige specialforskaren Chr. Lange, författarea af de norska klostrens historia och åt-killiga i manuskript efterlemnade annalistiska samlingar till Norges historia under unionsperioden, är det knappt heller någon utsigt att tills vidare någon skall uppstå, som kunde taga arf efter Keyser och Munch. Den nuvarande riksarkivarien M. Birkeland och de underordnade tjenstemännen, den nyssnämnde Hvitfeldt och E. Sars, författare till ett i universitetstidskriften intaget historiskt arbete, äro yngre män, som visserligen äro i besittning af mycken historisk kunskap; men dels upptages deras uppmärksamktet naturligen af arbete i denna jemförelsevis unga anstalt, dels gå deras intressen mer i riktningen mot den speciellare och nyare historien. I dethela taget skall man kunna finna, att den historiska granskningen på den sednare tiden i Norge allt mer och mer gått in på det specialoch personalhistoriska området. Detia kan i många afseenden anses för ganska lyckligt, för så vidt som det är naturligt, att man, sedan gränserna för de stora nya eröfringarne äro utstakade, utparcellerar det vunna området och underkastar det en regelbunden odling. Skulle emellertid hela värt historiska arbetsförråd bli inskränkt till blott och bart vetenskapliga torpareX, utan att någon uppstode, som kunde eller ville öfvertaga ledningen istort af alla dessa småarbeten, skulle man dock snart finna, att vår historiska guldålder efterföljts af en — för resten naturligtvis mycket respektabel — silfverålder. För att göra raden fullständig, måste jag tillägga den skicklige popularisatorn Siegw. Petersen och en mycket fruktsam yngre personalhistoriker, L. L. Daga. Den förre fick för flera år sedan — så vidt jag minnes, är 1859 — ett slags namnkunnighet såsom politisk martyr, då han utan omsvep blef afskedad från sin nyligen tillträdda plats såsom assistent i riksarkivet, de:före att han i Morgenbladet, hvilket då ännu icke hade gätt öfver till ett fullkomligt regeringsblad och som derföre med begärlighet slukade en såden godbit, lät af. trycka åtskilliga rätt pikanta, men inga-l lunda för offentligheten bestämda rapporter till Carl Johan från uflidne statsrådet Col-l. lett. Låt mig cmellertid återvända till det arbete, jag började med, och om hvars offentliggörande tidningarne sannolikt inom icke läng tid skola underrätta er. Keysers Efterladte skrifter? skola utgöra omkring 65 ark, fördelade i två band, af hvilka det första upptages af en utförlig framställning af norrmännens vetenskoplighet och litteratur under medeltiden, d. v. s. intill slutet af det 14:de århundradet. Verket är utarbetadt är 1846, men ånyo genomsedt och till en del omarbeladt är 1856. Andra bandets första afdelning meddelar en skildring af Norges statsoch rättsförfattning, såväl den offentliga som den privata, den förra i en utförlig framställning, den sednare i en koriare öfver:igt. Den sista bearbetningen af dessa utaf förf. flera gånger omarbetade föreläsningar härrör från är 1859. Af en äldre bearbetning är inledningsafdelningen tryckt i tidskrifien ?Nor?. enskilda lif under sagotiden. Dessa arbeten äro möjligen utarbetade för innemot 20 år sedan och blott i enskilda delar sedermera rättade och förbättrade. Låt mig sluta med den önskan, att äfven den svenska allning skall det kunna förklara och visa den historiska orsaken till många af de punkter, i hvilka norrmännen ännu skilja sig från sina svenska bröder, men tillika ännu flera af dem, i hvilka vi mötas på gemensam mark. Mötesplatsen för Norrbottens fältjägare. K. M:t har atslagit Norrbottens läns år ban till att genom skarpsinniga d: duktioner, visa det positiva, kom man kunde kombinera 4 Och här var det som han utkastade grundSista afdelningen framställer norrmännens mänheten mätte göra bekantskap med detta arbete; med sin klara, lättfattliga framställ