tiga frågor, som der kommit a bane, harl:. jag ansett mig kunna begagna den allmänna gtiltjen på alla andra punkter till att kastal. en blick tillbaka på förhällanden, som visserligen icke kunna sägas i någon utmärkt rad ega nyhetens intresse, och som redan ör flera år sedan blifvit behandlade i en svensk tidskrift på ett lika uttömmande som . träffande sätt, men hvilka jag likväl vågar antaga skola erbjuda åtskilligt mindre bekant eller rent af glömdt för en stor daglig tidnings många läsare. Rudolf Keyser bade från början varit sin egen lärare. Långt efter vårt universitets stiftande föredrogs icke vårt gamla språk från någon af dess lärostolar; det var så litet kändt, att till och med de flitigaste och sjelfständigaste af våra dåvarande historici, säsom t. ex. J. OC. Berg, voro alldeles okunniga deri. Flera år förut hade ?Sällskapet för Norges väl prisbelönt en afhandling af dansken P. E. Mäller om nyttan och nödvändigheten af detta språks studium, och nu gaf samma sällskap den första ansatsen att realisera tanken genom att understödja ?Studiosus theologie? R. Keyser till en Islandsfärd. 1 två år, 1825—27, vistades han på denna märkliga gamla ö, studerade språket under den bekante Sveinbjörn Egilsson, genomforskade den gamla sagolitteraturen och mottog, hvilket vissticke var den minsta frukten af resan, genom sitt umgänge med isländarne, ett lefvande intryck af de nationelt-nordiska egenheter, som den allmänna europeiska kulturen på många andra håll trängt tillbaka i de andra skandinaviska länderna, men som här ute på den afsides liggande ön kunnat bibehålla sig i långt större renhet. Han talade på sednare år mången gång om, att denna tidisjelfva verket varit den lyckligaste och gladaste i hela hans lif; i skolan på Bessestar, vid hvilken Egilsson då var adjunkt, gjorde han bekantskap med en mängd jemnvåriga från alla kanter af ön; på färder djupare in i landet sammanträffade han med den isländska. bonden och fick se skådeplatsen för så många af de dramer han kände ur de gamla sagoböckerna. Året efter sin hemkomst blef Keyser anställd vid universitetet s:eom docent i historia. År 1829 utnämndes ban till lektor och år 1837 till professor. : Med undantag af en tvåårig vistelse, åren 1835—37, i Danmark och Sverge, dit han tillsammans med P. A. Munch blef skickad för att aiskrifva och kollationera de dervarande handskrifterna af våra gamla lagar, af hvilka en kritisk upplaga då förbereddes, lemnade han sedan aldrig Norge, utan fortsatte i 3å årl, med outtröttlig samvetsgrannhet sin lärare verksamhet, hvilken för honom var den vigtigaste och väsendt!igaste delen af hans kall. I sina föreläsningar bearbetade han de omfattande ämnen, som han valde till föremål för sina gransknivgar, och som han helt och hållet saknade förmåga att improvisera rån katedern, utarbetade han på förhand sina föredrag seå fullkomligt, att de i sin helhet utgjorde en så väl i inre som i formelt aiscende afsluten framställning, och både hans norska Kyrkohistoria intill reformationen och de nu utkommande vidlyftiga historiska arbetena bestå af manuskripterna till hans föreläsningar. Vid sidan af Norges äldre historia föredrog han år efter år med -outtröttlig flit vårt gamla språk, och här ha alla våra historisoch språkforskare ända från P. A. Munch till de yngsta varit hans elever. Genom den kärlek han egnade sin verksamhet vid universitetet, skilde han sig i hög grad från ein berömde diccipel och sedermera kollega P. A. Munch, för hvilken författareverksamheten, långa resor och sjelfständiga forskningar voro det vigtigaste. Hvarken Keyger eller Munch voro för öfrigt utrustade med förmåga att genom sitt föredrag wid sin kateder fängsla en talrik åhörareskara; de saknade begge vältalighetens gåfvå, och då Keyser inskränkte sig till en jemn uppläsning af sitt färdiga manuskript, bestodo Munchs föreläsningar i gemytligt språkande, alldeles så som han tyckte om i sitt rum, späckadt med allehanda digressioner och framkastade anmärkningar om allt hvad som på något sätt kunde sättas i samband med det föreliggande ämmet. I det hela täget kunde man svårligen möta större motsatser än dessa tvenne män. Under det Munch alltid stod: stridsfärdig, älskade Keyser i den vetenskapliga diskussionen, till hvilken han i motsats mot tidningsskrifvaren och politikern Munch strängt inskränkte sig, den jemna sansade granskningen. Här uppträdde han alltid med en saktmodighet och fruktan för att stöta, hvilken isynoerhet hade sin orsak i hans blygsamhet och starka sjelfkritik -en egenskap, gom icke i någon hög grad besvärade Munch. Under det att Munch icke sällan råkade ut kasta hypoteser och framhålla åsigter, som sedermera visade sig vara: förhastade, och hvilka han då åter lika fermt frångick, var Keyser nästan ötverdrilfvet ängslig för att fälla en dom; åtminstone var det först efter de grundligaste undersökningar och det mognaste öfvervägande han framlade den för offentligheten. Munch, som onekligen var utrustad med på ett helt annat sätt mångsidiga gåfvor, utvecklade derföre också med : förvånande hast ett författareskap, som högst få af Skandinaviens skribenter kunna visa maken till, hvad omfattning angår. Keyser deremot försvann, sedan han hade framställt sitt egentliga historiska program, afhandlinen Om Nordmendenes Herkomst och l: olkesleegtskab? i Samlingerne til det norske Folks Sprog og Historie?, nästan alldeles från litteraturen, för att uteslutande offra sig åt den akademiska lärareverksamheten, hvilken hade så liten lockelse för Munch. Det var blott efter förnyade uppmaningar af de studerande sjelfva, som han år 1856 beslöt sig för att öfverlemna till trycket den serie af sina föreläsningar, i: bvilken han hade behandlat vår äldsta kyrkohistoria, och när det stora verket, i hvilket lekmannen lika mycket måste beundra formens klara genomskinlighet som historikern af profession den uimärkta metoden och den uttömmande granskningen, var färdigt, utsände han det med en nästen rörande bön om ett icke alltför strängt bedömande?. Och hos Keyser var detta icke någon fras, det Ir oo rs dl rt I mm