samme konung tänkte, icke allenast on rangordning, utan om rätt och laga ordning Han, som blifvit satt öfver all lag, yttra frih. v. B., var strängast i lagens handhafvan de. Häfden förmäler, att den enväldige aktade sig skyldig att såsom målsegande sjelf stå till svars emot en bonde för hä. radsrätt, och, sedan han förlorat sin sak, ut. nämnde den frimodige häradshöfdingen till fagman; att han svarade generalmajoren frih. v. Buchwaldt, som begärt stadfästelse å ett testamente: är det lagligt, så konfir meras det af sig sjelf; är det olagligt, så kan konungens konfirmation ej göra det lagligt? ; att han skref till Svea hofrätt och öfverrätterna i riket, alt i fall han dömde något olagligt, skulle de icke lyda honom utan noga undersöka och efter lag och skäl afgöra, om de stridiga mål, som före komma, finnas vara annorlunda fatte, är oss föregifne? ; att han skref till landshöf dingen Orneklon, hvilken yttrat sig förkle nande om en häradshöfding och föreslagit en annan till sysslan. ?Vi se intet gerna, att man ger godt och ärligt folk illa hos oss an, utan vilja att hvar och en skall lagligen tilltalas, om han i något felat, så att han kan derjemte få andraga sina skäl till sitt försvar och sin ursäkt?; samt att han skref till generalguvernören Schoultz: ?Ehuru vi kunna uti vissa mål sägas vara öfver lagen, såvida vi äge makt och rätt att ändra eller förklara eller moderera lagen, när någon evident billighet eller oumgängelig nödtorft det fordrar och tillåter; men ioträngde mål och uti den ordinarie af oss stadgade process att göra någon ändring, eller att skatta oss så öfver lagen, att vi intet vilja låta våra undersåtare njuta och nyttja den till sin trygghet och försvar, det är alldeles alient ifrån vårt konungsliga embete och incompatibelt med våra undersäåtares säkerhet, den vi dem, emot deras trohets och hörsamhets pligt, lofvat och svurit hafva?. Ciceros tunga var aldrig vältaligare än när hon satt uppspikad på Rostra, och när man hör ett sädant språk ur en snart 200Krig graf, är man nästan färdig att, såsom Gustaf I spådde om svenskarue efter honom, önska att man kunde med händerna uppgräfva dess egare ur jorden. Herren gifve oss litet emellanåt ?kronofogdar? på tronen för att hjelpa upp iger. hvad våra hjeltar? och snillen? bragt i olag! Lika sträng rättvisa mot den höge som mot den låge! Lika mildt undseende med den låge som med den höge! se der Carl XI:s vackra regeringsprogram ! Men han var ju så smäaktigt girig, så utan allt skönhetssinne! — har ytligheten och flärden anmärkt. Äfven härpå har frih. v. Beskow ett svar. Så — yttrar han — som Carl XI sysselsatte och uppmuntrade Tessin och Ehrenstrahl, hafva aldrig konstmärer iSverge blifvit använda och belönade. Den konstnärsverksamhet, i hvilken han använde Dahlberg, är känd. Ingen regent har Jjåtit uppgöra så jättelika planer till Stockholms förskoning, som Carl XI genom Tessin. De hade ofelbart fullbordats, i fall försynen endast skänkt honom Fredrik I:s och Adolf Fredriks lefnadsår. Gustaf III upptog några delar deraf, i hvad som rörde slottets omgifningar på södra och norra sidan, medelst anläggningen at Börsen, der den nu lisger, och förskönandet af Gustaf Adolfs torg med de tvenne palatserna samt brobyggnaden. Deremot hade Carl XI anbefallt tvenne broar öfver strömmen (vi vänta ännu på den ena) samt i torgets ond en kyrka i samma stil med Roms Pantheon. Dessutom skulle på slottets södra sida, nu upptagen af vanprydande byggnader, uppföras en praktfull arsenal, samt på vestra sidan ett palats för Hofrätten. Vidare skulle Helgeandsholmen planeras och för sesmed blott tvenne byggnader, en på hvardera sidan af holmen, nemligen en ringrännarebana på den vestra och ett sjömanshus på den östra. Ritvingarne voro alla af Tessin, som i slottsbyggnaden lemnat ett prof å den storartade stil, i hvilken allt skulle utföras. Man kan svårligen föreställa sig, att den, som anbefallt och vill bekosta allt detta, endast har sinne för penningen, såsom så ofta påståtts om Carl XI. Kännare af menniskohjertat veta val, att detär emot naturen hos en småaktig girighet att nitälska för storartade skapelser, som kosta millioner, såsom händelsen var med Carl XL Han kunde ej tala, men handla poetiskt...... Men jag har kommit alldeles för långt ifrån utgångspunkten och från den ursprngliga ufsigten med denna uppsats. Då emellertid Carl XI:s tid hade kommit på tal, trodde jag att äfven den sist vidrörda sidan deraf kunde förljena att framhållas, såsom egande en viss uktnalitet så till vida, som de storartade planer han hade uppgjort till hufvudstadens försköning, och hvilkas utförande endast af hans förtidiga död förhindrades, ännu i dag höra till de fromma önskningarnes område. H. R.