hos oss, den der fördrifver stor del af daoen, tacka Gud ej förmiddagen, på källare eller andra förrlustelseställen, merändels med olaset för näsan och cigarren i munnen, alltid med oblyga anspråket att på några få, oftast icke ens ordentligen instruerade, än mindre eftersedda, arbetares förtjenst kunna förvärfva inkomst nog för detta kostsamma lefnadssätt. Icke bättre utfaller jemförelser emel:an en tysk Vorwalter, som vanligen sjelt utdelar arbetet kl. 4 om morgonen och selan ser efter det dagen igenom, och mågen modern egendomsförvaltare (det låte: finare än inspektor) hos oss, som utdelar sina ordres på sängen, om annars han då ir vaken efter gårdagens aftonunderhålluing vid wihstbordet och punschglaset, ett tidstördrif, hvartill han anser aftonen egnad, då sällskap kan fås. Sådana jemförelser kunna anställas i oändlighet, hvilka beklagligen alla utvisa en skef uppfaltning om de rättigheter och fördelar, som herremannavärdigheten hos oss medför, men som, jemte den direkta förlust de medföra icke blott för dessa herrar, utan för samhället, såväl i det dyra lefnadssättet, som i försummad tid och eftersyn, hafva i sitt följe ett nästan ändå värre ondt i det dåliga exempel de lemna åt underordnade arbetare, hvilka fatta det begrepp, den föreställniog om herremannens prerogativer, att de bestå i den af dem alltför högt värderade fördelen att arbeta, så litet som möjligt, och ?rurala? och roa sig desto mera. Iogen under då om svenska arbetaren, som nog i allt fall har en alltför stor smak för dryckjom, och som har den alla menniskor medfödda benägenheten att hellre roa sig och njuta, än arbeta och draga dagens tunga, blifvit afundsam på den ihans töreställming lycklige berremannen, och ingenting högre önskar för sig och sina barn, än att utbyta sin ställning mot dennes, och att han, då han finner detta omöjligt, känner sin belägenhet tryckande. l Deraf den stora benägenhet hos våra arbetare, så svart de hafva litet framgång, te :rätterelärlingar, att slippa arbeta, bli huru ssimpla och lumpna herrar som helst, hellre äm duktiga aktudearbetare; deraf hos mängden., som ej kan hoppas ait få inträ!e i herremannaståndet, älminstone begäret efter dess njutningar, som åter ökar den inneboende benägenheten för fylleri och lättja, och sålunda alstrar fattigdomen. Om de högre och medelklasserna i vårt samhälle, genom eget exempel, visade arbetet den ära det förtienar, männe ej svenska arbetaren deraf skulle uppmanas att uppdrifva sin arbetsskicklighet, som nu i allmänhet är vida underordnad arbetarens i andra länder. Se med hvilken färdighet en italienare (lombard och piemontesare), en fransman, en tysk, vare sig vid jordbruk, eller hiandslöjd, sköter sina verktyg, och med hviilken uthållighet veckan igenom han arbestar, och således förtjenar och samlar ett kropital för sin ålderdom! En: gelska arbetawen gör väl ändå styfvare dagsverken, mnen också består han sig vida kraftigare födta, än de förenämnda, hvilkas kost, ehuru i andra former, ingalunda kan anses kraftigare, än svenska arbetarens. Hos oss, Gud bättre! hör det till undantagen att en arbetare samlar sig ett kapital. Jag har i en lång följd af år, vid lsamma arbete: och samma aflöning, sett tyIska och svenska arbetare vid sidan af hvarandra. Dä svenskarne förtjent sin vecko, llön, taga de allt för ofta en eller annan förlustelsedag, förstöra förtjensten och hafva TI sällan något öfver om hösten: tyskarne der Jemot, som äro flitigare och aldrig förskingra I sin förtjenta lön, hafva alltid stora öfver skott. Detta är just en efterapning at de högre klusseraas förhållande i de resp. län derna. Vi kunna icke begära att våra ar betare skola blilva erbetssamma, så länge vi herremän vilja vjuta allt för mycken be frielse från arbetet; att de skola blifv: nyktra, så länge vi sjelfva allt för oft: iörlusta oss med stora middagar, och kan ske dagligen vid punschglaset; att de skol ädagalägga sparsamhet och omtanka fö framtiden, så länge vi sjelfva lefva up våra inkomster, och ofta gerom krediten NH missbruk, en del af vår nästas. (Forts. följer). —— vn ? ——— — Cd n a FR YR NN