las du verkligen blott af — Hannovers ut-!. rikesminister ? H. Ro t. Ar samhället sjukt? be (Forts. från gårdagsbl.) Vi söka efteropa utlandet i lyx, förgähn tande att den, för oss i allt fall oupphin liga lyx, vi se i de stora städerna, utveck-Iq Jag i allmänhet der af personer, som i årlig inkomst räkna kanske lika stora belopp, som våra så kallade rika män i apital, och 3 vår efterapning på lånta pengar är och blir en klandervärd, lumpen flärd. Men vi följa beklagligen icke utländskt föredöme i det flärdtria, det nyttiva, det som leder till bibehållande och förökande of den enskildes — således ock samhällets -— förmögen-; bet och deraf beroende välbeständ. Då i andra länder vanligen sonen eftert träder fadren i lefnadsställning eller yrke, då der fabrikantens son ötvertager fabriken; 2 hotellvärdens son fortsätter. hotellrörelsen, skomakarens son eller måg verkstaden o.!, B. v., är det nära nog hos oss ett undantag 4 att barnen uppfostras till och stanna vidir k a samma yrke som föräldrarne, såvida dessa ej ?kommit af sig?. Man skulle här kunna skrifva ark fulla af exempel och betraktelser öfver föräldrars lumpna svaghet att missakta sin egen lefnadsställning, ädagaläggande denna missaktning genom ansträngning oftast öfver deras tillgångar, att förskatfa barnen icke säkrare och bättre utkomst, utan en förnämare ställning i lifvet, än de sjelfva innehafva, hvarigenom de i verkligheten underkänna sitt eget värde. Huru mången handtverkare t. ex. har ej bringat sig och öfrig familj i armod, för äran att få se sin son såeom en sprättande ?ung man i verken?, eller att bekosta pensioner, lektioner etc. åt sina döttrar, för att få se oem feterade på baler i eleganta toiletter, eller höra deras röst eller deras talang i musik lofprisas, i stället att af dem draga nytta i huse de sjelfva i sin ordning uppträda så betssamma, nyttiga och dugliga husmö Irar, . med den talangen, fom är nytigast af allal: och som bestämdt gifver dem icke allenast den säkraste och lyckligaste framtiden, utan ovilkorligen utkräfver största aktningen, att kunna och vilja genom arbete och sparsamhet sammanhälla och öka den förmögenhet, föräldrarne lemnat dem. Inom bondeståndet, eom också är den fastaste grundpelaren i vår samhällsbyggnad, är det visserligen sannt att barnen vida mer än i de andra samhällsklasserna, inträda i föräldrarnes lefnadsyrke, för såvidt ej dessa samlat hvad man hos oss med litet nog kallar rikedom, i hvilket fall de oftast införas på herremannabanan, för att blifva till stor del fattiga, lumpna, onyttiga herrar, i stället för rika, aktade, samhällsnyttiga bönder. Men, då sonen eller mågen efterträder fadren på hemmanet, sker det vanligen hos oss genom föräldrarnes afhysande eller utskaffande derifrån medelst de så kallade undantagen?, eller fördelarne?, hvarigenom åter personer, ävnu i sin kraftigaste älder — kanske 40 4 50 år — försättas i overksamhet. Häraf åter den stora misshbushållningen att uppföra annars öfverflödiga byggnader å hemmanet och bekosta legdt arbete, i stället för det, som bort kunna förrättas af fördelstagarne, hvilka anse sig moruliskt frikallade derifrån, och derför ofta fördrifva tiden med att småsupa, och elutligen — värst af allt — den sorgliga osämja, alltför ofta ådagalagd i processer, som uppstår mellan föräldrar, som ej få ut, och barn, som ledsnat vid eller ej förmå att erlägga öfver. nskomna afgälder. Men det är icke blott hos herremännen eller hos dem, som räkna sig till denna, oftast föga afundsvärda kategori, ochi visst afseende hos vårt sjelfegande bondeständ, misshushållning och falsk ambition röja sig. Dessa symptomer visa sig beklagligen också i oroväckande grad hos våra arbetare. Ehuru arbetet isednare åren blifvit mera äradt än förr, och arbetaren fått en rikligare ersättning än han förr bekom, förefinneg dock en märkbar, i min tanke alltför stor skilnad i värt land emellan herremannens anspråk på njutning af lifvets goda, utan motsvarande arbete, och de vilkor, hvarmed dagakarlen måste åtnöja sig. Icke gå till förståendes som skulle jag vilja yrka att arbetarens lön måste ytterligare höjas. Beklazligen lemna jordbruket och de flesta af våra näringar redan en alliför ringa behållning, för att under närvarande prisförhållanden, medgifva ytterligare stegring af arbetets lön, och att den kan lemna ett vackert öfverskott, ådagalägga de många utländska arbetare, som årligen konkurrerö med våra egna, och hvarje höst återvände till sitt hemland med högst betydliga hä insparade summor. Men jag påstär att alit för många af dem, som kraflat sig upp til herremannaklass, uppfatta denna värdighe ur den skefva, olyckliga synpunkten, att der skall befria dem från det trägna arbetet berättiga dem till fina cigarrer, mycke punsch och många tidsfördrif. Det är sanving bedröfligt att anställa en jemföre!s emellan arbetstakten i andra länder oci hos oss, — mellan en bankir t. ex. i de rika Basel, som sitter sjelf på sitt konto kl. 7 om morgonen och sitter der, omgif ven af sina biträdare, utan annatafbrott ä måltidsstunderna, intill kl. 7 å 8 på afto nen och en liten köpman hos oss, som ha kontoret stängdt åtminstone till klockan 9 kommer sjelf dit fram emot middagen, kan ske sällan på eftermiddagen. Jemförom en rik fabrikant i någon Tysklands många tabriksstäder, den der tr get följer sitt arbete hela dagen, förlusten mm itaKnan mad on eller kanska NnÅOT