framkomsten en oemotståndlig lust att upprepa Victor Hugos vemodigt sköna strof: Sentiers ou Iherbe se balance, Vallons, cöteaux. bois chevelus, Pourquoi ce denuil et ce silence? — Celui qui venait, ne vient plus. Hvem skulle trott att den gamle mannen hade så mycket blod isig! säger lady Macbeth, och en snarlik undran uppstod ätven hos mig, då någon här om dagen visade mig på ett mäkta grymt utfall i en liten from morgontidning, hvars onda lynne mot skandinavismen, blandadt med söta miner åt moskovitismen och germanismen, jag sednast råkade påpeka. Hvem skulle trott att den unge mannen hade så ondt blod uti sig! Är han icke nog obarmhertig att säga undertecknad midt i ansigtet, att ingen, eller få (jag minns ej rätt hvilkendera) läsare läga läsa mina uppsatser till slut? Om jag ändå kunde hemta någon tröst af salig Palmeers bekanta sats, att det bästa som är tänkt är icke skrifvet, det bästa som är skrifvet är icke tryckt, och det bästa som är tryckt är icke läst, men en styfmoderlig natur har icke ens beskärt mig så stor dosis egenkärlek, som härtill erfordras. Herre Gud, hvad en egenkär narr ändå är afundsvärd! Han kan dricka tillfredsställelse äfven ur den bittraste kalk och tröstar sig lätt i alla detta lifvets vedermödor, och så länge han fär ha sin egen lilla person oantastad. I det enskilda lifvet känner hun sig oftast belåten, alltid sjelfbelåten, och i det offentliga gör han sig aldrig större bekymmer än Hannovers utrikesmi: ister, hvilken en aftontidning i går uppgifver 7hufva kommit så långt, att han betroktar landet såsom på förhand bestämdt att uppslukas och derför endast vill. genom eftergifvenhet uppskjuta tidpunkten för denna sorgliga verklighets inträffande?. Förståndiga fosterlandskärlek, beqväma statsmannavishet! Hyllas du verkligen blott af — Hannovers utrikesminister ? H. R.