VV mm AP MM MIRREeR NIT RAA SMS Så BM Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent) Kristiania den 26 Aug. Alltsedan de sista Riksrättsmålen -— de at Storchioget beslutna åtal mot uinistrarne ör missbruk at deras embetsmyndighet, hvarmed man förr var så frikostig, men hvilka man på seduare tiden synes hägad att ersätta med det moraliska struff, som ligger i ett enkelt uttalande af representanonens ogillande ar vederbörandes handlingssätt — har näpprligen hela landets upp: märksamhet till sådan grad varit riktad på en rätissak, som händelsen var med det uuder Joppet af flera är pågående och omsi der deuna sommar afdomda målet mot en af landets magvater, Nicolai Jensen i Throndhjem, auvuklagad för olaghgt förfarande meo statens skogur. För denua cause celebre har också, om jug j misstager nug, redogjorts i Aftonbladet och jag skulle j änyv bragt den på tal, om den j hade tramvädt på skådeplatsen igen i en af den till.vlades defensor, den talangfulle advokaten B. Dun ker, utgilven skrut, som just i dessa dagar ublicerats under titel: Justussagen mod Nicolui Jensen i Hojesteret. Aciorat, Fo svar, Voteriog og Dom 0. s. v. med Be weerkuimnger.? (Krisuania, B M. Beutzeuns örlag, 18565. 270 sidd. 8:e.) Jurisien ex prolesso, som här söker ett säväl tll form som innehåll klassiskt mönster af juridiskt skarpsinne och vältalighet, skall förvisso ej söka förgätves. Advovkat Dunker är från högsta dvmstolens skronk kaud som det lefvande ordets fulländade mästare, och jag vägar tro, att ett ej ringa antal svenska läsare känna honom genom hans 1860 anuonymt utgilna 7Fiyveblade? i norska bade som förträfflig sulist och oinskränkt herre ötver ett iuveckladt ämne. Mev, det som här i Norge väckt eu ej rivga uppmärksamhet, år det hättiga avtall mot våra rättsinstitutioner, såväl de nu exisieraude som dem, med hvilka man tänkt ersätia de nuvarande — d. v. 8. juryn, hvartill förf. af den ifrägavarande räussaken tagit sig anledning. Juryn är och har varit våra liberales Pständiga tanke?. Med de starkt utpräglade demokratiska tendenser, som leda hela värt otfentliga lif, och som med tiden utan tvifvel--mer och mer skola (komma att beherrska deisamma, är det naturligt, att folket krälver att sjeltt komma i besittniug af den makt, som ligger i rätten att döma. Med den tredelning, som nu eger rum mellan den lagstiittande, den dömande och den verkställande makten, hvilar ännu blott den förstnämnda uteslutande i folkets hand; den dömande makten, som nu är förlagd till ett alldeles neutralt område, skall — om ej alla gamla märken slå fel — snart gå samma väg, och trän det ögonblick, hvilket väl ej är mycket sflägset, då mimisirarue taga plats i Storthingssalen, och då reprvseutatonen samlas till ärliga sessioner, går makten helt och hället öfver i folkets och dess ombuds händer. Vi tillstå gerna, utt vi med gladje och förhoppning motse denna rolksuveränneteuvs eller, om man så vill kalla det, demokratiens fullständiga seger, emedan vi tro, att den är rätta konseqveusen både af vår grundlag och af det norska folkets hela politiska medveiande. Hr Dunker har med all den skärpa, som i så hög grad stär till hans förfogande, lörsökt skildra, för hvilka faror rätivisan -kulle blifva utsatt, om den komme att handreafvas af en jury ur folkets egen krets, under iuflytelse af en stark och allmän Opinion, som dömer efter lösa sympatier och antipatier. Ja väl, en fara kunde måhända finnas, om det vore en lättrörlig folkhop, som tinge makt öfver menniskers ära och väliärd; menu hvilka fel man än kau tillskritva det norska folket, den norska allmogen — lättrörlig, eftergifvaude tör hvarje stämnings viudflakt är den mmst af allt. Dess räuskänsla är sträng, ja mången gäng härd, men den läter sig j läv vilseledas af löst prat; den ser skarpt, så skarpt att ej den minsta oredhghet undgår dess blick, men den ser just dertör lugut och med be sinning. Kristiania pöbel har väl ew par gånger gjort svaga försök att tullämpa ett slags Lyuchlag; men det skulle vara 1 högsta grad orättvist att från hulvudsadspöbelnus hetsighet, som endast genom pobh-ens taktlösa hällnivg fått nägon vetydelse, draga några slutsatser om norska folkets dog lighet att med besinning skipa lag och rätt. Det bästa försvar för det udseniiga i en reform af värt rättsväsen har emellertid hr Duuker sjelf presterat genom sina hätiga angrepp mot det bestående, förnäwligast mot högsta domstolen. Vissa bland dess medlemmar ocn deras uppträdande i Jensuns sak har han omtalat på ett sådant sätt, att man verkligen kan ha anledning att bli rädd — ej blott tör Höjesteretsadvokatens egen säkerhet, utan ännu mer för vågspelet att öfverlemna så vigtiga sakers algörande åt ett särskildt ständ, som ex professo synes vara benöget att i en tilltalad tillika alltid se en skyldig, som med fackmässig skarpsinnighet hakar sig fast vid euskildheter, hvilka kunna på ett oför elaktigt sätt uttydas, och för deras skull förlorar ur sigte totalintrycket af hvad det är, frågani det hela gäller. Hvilken sorglig bild tecknar ej författaren för oss, då han påstår, at! man ej kan finna något mera släende bevis på den naturnödvänvdiga valfrändskap, hvari vantro och vidskepelse, misstänksamhet och lättrogenhet stå till hvarsndia, än de tvenne Höjesterets assessorernas ovillighet eller oförmåga att tänka sig den möj ligheten, a t en man, som är ankl-gad för stöld. kan vara oskwvldio till denna törbrv