Konventionen i Gastein. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 26 Aug. Öfverenskommelsen i Gastein har kommit oförmodadt för alla; omdömet om densamma låter derföre vänta på sig mycket länge. Blott enstaka punkter ha genast kommit till diskussion, uch hit hör isynnerhet det, hvarom konventionen alldeles icke tager någon notis. Den förfogar om tvåa länder, utan att man frågar efter hvad de, som saken närmast rör, schleswig-holsteinarne sjelfva, säga derom. Ett sådant godtyckligt förfogande öfver land och folk, hvarpå man icke sett exempel alltsedan år 1815, finner man i liberala kretsar oerhördt. Den Bismarckska pressen svarar härpå: det är framför allt af vigt att hålla hertigdömena i tukt och ordning, att förqväfva partiväsendet och vänja hertigdömenas organer vid respekt för samherrskarne. När detta mål ernåtts och echleswig-holsteinarne icke längre tänka på augustenborgaren, då är, heter det vidare, den tid kanske icke aflägsen, då äfven hertigdömenas votum kommer att tagas i betraktande. Fördraget stöder sig belt och hållet på freden i Wien, och härpå lägga våra ministeriella tonvigt. Intet presidentskap mera! Preussen måste vinna tid att göra sig till herre öfver Slesvig och småningom äfven öfver Holstein. Frågan gäller blott alt på vänligt sätt bli Österrike qvitt, och hittar man på något vederlag, sä tillfaller hela Schleswig-Holstein Preussen liksom nu Lauenburg. Beslutet om Lauenburg är vigtigt derföre, att fördraget först vinner full laga kraft, när våra kamrar antagit det. Det måste således framläggas för landtdagen. För det första förändrar det preussiska statso. rådet. och detta kan enligt statsförfattningen blott ske på laglig väg d. v. s. endast med de båda kamrarnes samtycke. För det andra skull Preussen den 20 instundande September eller fyra veckor efter fördragets afslutande mellan Preussens och Österrikes suvcräner, hvilket skedde den 20 dennes, betala 2!2 millioner danska riks: banksdaler till Österrike, och deraf följer, att regeringen är pligtig att i så god tid inkalla riksdagen, att hon den 19 September innehar bemyndigande att utbetala summan. Om oktrojerande af en lag kan ej bli fråga, emedan oktrojeringar enligt författningen endast kunna ske, då ett nödtvång är för handen. Ett sådant finnes icke här. Hvad skall nu regeringen göra, frågar man här med särdeles lifligt intresse. Skall hon äter sätta sig öfver lag och rätt. Gör hon det, hvilket mänga anse ganska möjligt, ja till och med sannolikt, så skall hennes ställning bli mycket kinkig under lnästa ordinarie landtdagssession. Det är ej att skämta med representankammaren i statsrättsliga och financiella frågor; den är Ti stånd utt icke bevilja ministeren Bismarck t de 2!e millionerna för Lauenburg. I vår inre politik är det ännu alltjemt fullkomlig stiltje, och den af ministeren utsedda komiten för utredande af arbetarefrågan förmår ingentintiog ändra deruti. Ett högst sällsamt försök af regeringen är att hos arbetarebefolkningen gifva sig sken af att intressera sig för den sociala frågans lösning. Den våg, ministtren har beträdt, lär den mest förvända, man kan tänka sig. IMan utfärdade inbjudningar till omkrirz 40 personer, men lemnade de bästa kralterna låsido. Unga, oerfarna män sista i komi ten, hvilka ha sitt lilla vetande af SchulzeDelitzsch, hvaremot en Schulze-Delitsch, en Michaelis, en Lette och en Engel med lafsigt ej blifvit invalda i komitn. Det lilla, som förljudes om herrarnes rådplägIniogar, är så torftigt, att ingen menniska TItalar derom, och till all olycka för komiten har nu till på köpet handelsministern uttryckt sin önskan, att tidningarne icke skola erhålla några redogörelser för komitns arbeten. Allmänheten vet dock att trösta sig häröfver. Om någonsin något väckt uppseende, så är det den rättegång, som de representanter, hvilka äro tjenstemän, anställt mot statsIkassan om utbetalning af de för vikariater innehållna delarne af representantarvodena. I Rhenprovinserna ha domstolarne i de båda första instantierna afdömt saken till representanternas förmån, i de gamla I landsdelarne till största delen likaså; men för de sistnämnda var dock öfverdomstolens första senats dom afgörande, hvilken domstol ställde sig på statskassans sida. Nägra besvär från henländerna ha icke blifvit inlemnade till öfverdomstolen, emedan jöstitieministern förutsåg, att högsta domstolens rhenländska senat skulle döma annorlunda än den första civilsenaten, hvarigenom ett beslut, af domstolens samtliga senater skulle ha erfordrats, hvilket justitieministern åter fruktade. För att nu icke föranleda ett sådant utslag i saken, hvilket skulle ha till följd, att den ministerialförförordning, som innehåller de grundlagsstridiga föreskrifterna, måste helt och hållet bli ogiltig, låter justitieförvaltningen den oerhörda händelsen passera, att en del representanter erhålla vikarier på statens beIkostnad, men de öfriga sjelfva måste bekoIsta dem. Det är en skriande rättsolikhet, oerhörd på den absoluta statens tid och till loch med under den manteuffelska regimen Isamt endast möjlig under Bismarck, hvilIken i justitieministern grefven af Lippe har 1 en kollega, hvars juridiska samvete räcker jemnt så långt som hans juridiska vetande. åra gamla vördnadsvärda domare äro mycket förbittrade öfverrepresentanträttegångeu. Af en händelse har kommit i dagen ett bevis på huru nationens önskningar och