FP FBITA oo AR CN UV MLS VM IBEELY OTYG EM BV var med samma beslut öfverensstämmande, så är det visserligen sannt och genom vittnesmålen i denna del fullständigt utredt att jag, efter att hafva meddelat hr öfverståthållarens order i full öfverensstämmelse med hans beslut och deribland uttryckligen förbjudit slags riktande eller utdelande åt hufvudet, sedermera under samspråk om tilldragelserna i fråga och med anledning af en kommissaries yttrande att folket ej vore svårt att hålla i ordning, om det ej uppviglades af så kalladt bättre folk, yttrade att det e) kunde skada om sådana uppviglare märktes, så att de fingo skämmas och man sedermera kunde känna igen dem. Genom den i målet hållna undersökning har blifvit upplyst, att detta yttrande fälldes utan sammanmang med ucdelandet af den för aftonen bestämda allmänna order och blott räsonnementsvis under ett easkildt samspråk med mina kommissarier. Redan denna omständighet synes mig innebära fullkomlig befrielse från allt ansvar derför, så mycket hellre som icke på något sätt är visadt, att detta mitt yttrande gifvit den ringaste anledning till verkligt utöfvande af annat eiler svårare våld in som blifvit i den förut meddelade ordern bestämdt. Jag får för den skull och då, äfven om mitt yttrande kunnat eller bort såsom en befallning till mina underordnade tolkas, uppmaningen att ställa så till att man kunde igenkänna och få reda på uppviglarne oll upploppet väl icke kan anses olaglig eller stridande mot polisens pligt och ändamål, hoj rida allt afseende å ansvarspåståendet i denna el. Slutligen uti 6:te anklagelsepunkten yttrar hr advokatfiskalen: att icke allenast jag sjelf skulle medgitvit att, sedan jag den 8 Mars 1864 på aftonen, med anledning af då förefallna oordningar ingått å ett näringsställe vid Jakobs Kyrkogata och tillsagt om lokalens stängande, samt då, under dervid å stället uppkommet tumult, jag fått ett våldsamt slag å ena handen, möjligt vore att jag deraf låtit förifra mig till utdelande af något slag. med afseende hvarå jag ock, efter det jag erfarit, att vid samma tillfälle åkaren Carl Andersson blifvit slagen, honom derför go. tgjort, utan ätven ett i målet edeligen hördt vittne intygat, att. sedan jag jemte några konstaplar å närimgsstället inkommit, jag tillfogat bemälde Andersson tre slag, at hvilka ett träffat hufvudet, samt ett annat vittne likaledes vitsordat att, efter det jag befallt krogens stängande, slag med battonger blifvit der utdelade, genom hvilket jemte öfriga förekomna omständigheter hr advokatfiskalen förmenat det vara tilltullo ådagaladt, att vid nämnda tillfälle åkaren Andersson biifvit, på sätt denne och ett af vittnena skulle sammanstämmunde upppgifvit, af mig misshandlad. Visserligen har hr advokatfiskalen. då han icke funnit de 1 målet inlupna omständigheter gifva honom skälig anledning att mot mig fullfölja talan och slutligen framställa ansvarspåståenden på grund af de lösa insinuationer och lika obevisliga som obevista beskyllningar, hvarmed hr justitie-kansleren ansett tillständigt att emot mig framkomma i de delar af målet, för hvilka ansvarstalan slutligen icke kunnat föras, befunnit sig uti en ganska ledsam ställning med alseende ä möjligheten att finna anklagelsepunkter, som något så när kunde rättfäraiga eller motsvara högsta åklagaremaktens uppträdande mot mig i denna sak; men att hr advokatfiskalen, hvars skarpa omdöme jag i detta mål tått tillfälle att värdera lika mycket som hans känsla af heder och pligt, för sådant ändamål skulle visja efter den 1 målet hållna undersökning använda en så klen och tvetydig sak som itrågavarande, jemväl af litteratören? Minnich gjorda angifvelse, var mig lika oförväntadt som hr advokatfiskalens uppfattning och återgiltvande af den astadkomna bevisningen. Till en början får jag nemligen erinra, att målseganden aldrig uppgifvit, att han bhfvit at mig misshandlad, utan tvärtom förmält att jag, som fattat uti och ledt ut honom, hållit uti honom ända till dess han, som vid tillfället i sjelfva dörren erhållit ett slag 1 hufvudet och ett par å axeln, fått slaget 5 hufvudet, hvaraf tydligen framgår att jag. som rimligtvis icke kunde slå och hälla med samma hand, icke tilldelat honom detta slag. Hr advokatfiskalens uppgift derom, att Andersson är vorden. på sätt denne och ett af vittnena sammanstämmande uppgifvit, af polismästaren misshandlad, är således hvad angår återgitvandet af målsegandens uppgift fullkomligt oriktig. Tager man derefter i noggrannare skärskådanåe de intyg, som blifvit afgifna af den person, genom hvars vittnesmål hr advokatfiskalen hufvudsakligen ansett full bevisning vara mot mig i denna del af målet åstadkommen, så torde utan afseende på denne persons antecedentia och närvarande ställning, hvarom jag jemväl har att lemna betecknande upplysningar, hans uppgifter, redan i och för sig betraktade, icke kunna på något sätt såsom tillförlitliga anses eller laga vitsord dem tillerkännas. Den at numera allmänna arbetshjonet Carl Nikolaus Johansson den 22 Juli 1864 afgifnaattest, hvilken at litteratören Minnich blifvit begagnad såsom stöd för hans ifrågavarande angifvelse, innehåller nemligen: att vid tillfället skulle tillgått så att hr polismästaren Wallenberg, åtföljd af en polisöfverkonstapel och en underofficer vid stadsmilitären, kom inrusande på nämnda näringsställe och befallde att det genast skulle stängas. Omedelbart efter denna iga ordalag uttalade tillsägelse blefvo de innevarande personerna af hr polismästaren Wallenberg och hans biträden formligen utkörda, oaktadt de icke visade den ringaste gensträfvighet eller försök.att motsätta sig hr Wallenbergs befallning. Akaren Carl Andersson, som befann sig bland gästerna, erhöll vid dessas utkörande från krogen tyenne stag i hufvudet, hvilka polismästaren Wallenberg tilldelade honom med sin battong. Detta allt ärjag beredd att när som helst med min salighetsed bestyrka När detta bestyrkande ifrågakom, uppgafs likväl tilldragelsen, på sätt kongl. hofrättens protokoll för den 29 sisuidne Maj innehåller, väsendtligen olika. Då berättade nemligen Johansson muntligen, att jag klockan emellan och 4 7. åtföljd af några korstaplar, skulle inkommit å närmgsstället samt dervid genast rusat fram och tilldelat åkaren Andersson, som stod vid disken nära dörren, tre slag, hvaraf ettihufvadet och först derefter ropat: ut med eder, men att jag icke skulle fattat uti Andersson, hvilken gått ut frivilligt. Fästes derjemte afseende å Johanssons, efter hvad upplyst blifvit, fullkomligt osanna uppgifter i ölrigt derom att han skulle blifvit på samma gång som de andra gästerna utkörd frän krogen. samt att han sedermera följt efter migj och iakttagit, att jag dervid tagit vägen uppför Herkules backe, så torde Johanssons vittnesmål, blott i och för sig Letraktadt, svärligen kunna I tillerkännas något vitsord. Jemföres vittnesmålet åter med hvad målssganden sjelf uppgitvit och öfriga åtta i målet leligen hörda vittnen om ifrågavarande tilldraelse upplyst, så torde icke minsta skymt af troärdighet avarstå för det enligt br advokatfiskalens förmenande bevisande vittnet, Af dessa vittnen har nemligen ingen enda, ehuru de alla varseblifvit då jag å krogen inkommit och iakttagit den af mig om krogens stängande gifna; tislsägelsen. kunnat uppgifva att jag utdelat något slag derstädee utan tvärtom poliskonstapeln Westerberg på sim ed intygat a icke tillfoat den karl, hvilken jag vid tillfället fattade i rocken på venstra sidan och förde mot dörren (åkaren Andersson), något vidare våld, och po3 lisöfverkonstapeln Bandqvist förmält att jag väll med högra handen fattat en karl i axeln eller sidan och ledt ut honom, men att Sandqvist, som under hela uppträdet stått bakom mig, icke sett något slag af mig utdelas, H Till ytterligare förklur.ng af protokollets be