Till Redaktionen af Aftonbladet! En insändare i Aftonbladet, som tecknar sig B., har i en artikel ?om Nationalförsvaret?, hvartill han med rätta räknar de frivilliga skarpskyttekårerna, anmärkt att dessa kårers organisation, disciplin och sammanhållning ej äro sädana, att man i händelse af ett krig skulle annat än undantagsvis, såsom särdeles mäktigt bidragande till landets försvar; och har vidare för aftjipande af dusa fel föreslagit de spridda kärernas sammanfönde till större sådana, t. ex. en för hvarje te borde utarbetas, som något? inskränkte triheten för dem, som en gång inträdt uti de frivilliga skarpskyttekårerna m. m. Man ken icke annat än på det högsta gilla alla bemödanden, som gå derpå ut att utveckla och befästa den stora och ädla skarpskytterörelsen; liksom man ock med insändaren B. måste erkänna, att ej alla skarps nägon full garanti att de uppfylla sitt föresatta mål: fäderneslandets försvar; hvarföre man ock med insändaren B. bör arbeta derhän att mera sammanhållning och ordning kunde dem bibringas. Man måste likväl härvidlag noga fast hålla vid rörelsens natur att vara frivillig, hvilken torde vara dess lifsvilkor. Att vilja som insändaren B. genom ett reglemente fråntaga skarpskytten all annan trihet, än den att frivilligt inträda uti kären, det är att genom ett penndrag ställa ho kunna räkna på dem, in, eller regemente, med aflönade öfverbefähafvare och gemensamma möten pål statens bekostnad ; äfvensom att ett reglemenkyttekårerna för närvarande lemna i nom på samma linea som armåens gemenskap. Soldaten har ock denna frihet ati inträda uti armen, om han vill. Och detta kallar insändaren B. att något inskränka hans trihet. Det är likväl ett högst väsentligt inskränkande. Utan att afsäga sig denna frihet, frihet att deltoga uti öfningar, eller bortovaro derifrån, frihet att när som helst afgå ur kåren, eller dit återinträda m. m., äro visserligen de flesta skarpskyttar ganska villiga att underkasta sig vissa gemensamma ordningsreglor, eller diciplinära bestämmelser, äfvensom exercisreglemente, reglementen dem en väl ordnad trupp alltid behöfver. Ganska väsentligt tör skarpskytterörelsens framgång är äfven att staten ger stö:Te anslag för möten och ammunition, än hvad hittills skett. Det, som likväl är ett hufvudvilkor för hela denna rörelse, är att den ej klafbindes, utan får fritt uppväxa ur demokratisk grund. Det är nödvändigt att skarpskytterörelsen ej göres till ett verktyg i maktens hand, att den ej utbildas till en landstorm i den mening att hela folket blir konskriptionsskyldigt, att Sverge ej göres till en militärstat, sådan som Preussen. — Det är just det vackra och stora uti skarpskytteiden att folket frivilligt försvarar sig sjelft. Ftt folk, som ej försvarar sig sjelft, kan ej försvaras. Derföre äro ock politisk frihet och ekonomiskt oheroende de kraftigaste häfstängerna för ett starkt nationalförsvar. Så länge som den stora mängden af rikets invånare icke åtnjuta större politisk rätt, än att blott till hälften deltaga uti ordnandet af rikets angelägenheter, och så länge som en massa svenskar, den stora landtbe: folkningen, ännu suckar uti mer eller min dre ekonomiskt bet.yck, så länge kan mar ej hoppas att Sverge skall kunna med fram gang afvända från sig de olyekor, som et ötverfall af en mäktig granne kan i en fram tid medföra. S. —A VÄ