— En tid bortåt har ryktet föra ält, att f. d. danske ministern och slutligen konseljpresidenten, biskop Monrad, fattat det beslutet att för alltid lemna sitt fädernesland. Man har häraf tagit sig anledning till sorgliga betraktelser öfver det lands öde, som öfvergifves af sina bästa män, och erinrat om huru räåttorna omsider lemna det sjunkande skeppet?. Det är nu en något hastig slutsats, att ett land skall vara vigdt till undergång, derför att en enda, af sina medborgare ej synnerligt uppburen, man faller på den idn att emigrera. Lika litet torde man ha träffat det rätta, då man velat förklara den energiske biskopens beslut såsom en verkan af den otur och de olyckor, som betecknade hans bana under det ödesdigra halfår, han höll det danska staterodret i sin hand. För en man med Monrads djerfva, kraftfulla och ej så litet oroliga natur kunna väl andra bevekelsegrunder till ett sådant steg gifvas, lika mycket skilda från feghet som från sårad fåfänga. Emellertid, hur härmed må förhålla sig, blir det ofvannämnda ryktet alltmer och mer bestämdt. Så skrifver en korrespondent från Köpenhamn till Göteborgs-Posten härom följande: Oaktadt alla rykten om att biskop I rad icke tänker lemna sitt fädernesland, eller att han åtminstone icke skall re längre bort än till Slesvig, kunna vi likväl med bestämdhet försäkra, att biskopen verkligen tänker att till nästa vår utvandra med hela sin familj till Nya Zeeland och att den fordne konseljpresidenten till och med anser det mycket problematiskt, huruvida han någonsin skall komma att återse sitt fosterland. Efter bvad vi från god källa erfarit, har biskop Monrad bestämt Big för detta, för en mean i hans ålder och ställning, på samma gäng besynnerliga och vigtiga -teg, isynnerhet af hänsyn för sina söners framtid. Biskopen anser — och det måhända med råtta — den närmaste framtiden vara temligen sorglig för obemedlade, unge män, och de invändningar mot resan, som hans vänner gjort af polit skäl, har Monrad aflärdat med den anmärkning, att Danmark i afseende på den utländska poitiken är alldeles maktlöst och beroende af stormakterna, medan det i sin inre utveckling skridit så längt framåt, som han förmådde föra det. I hvarje fall är hans poitiska tid förbi, vch fäderr unna umbära hans råd och bi