med en alderman kan fatta den. I skildringen af drabbningarne och stormningarne ligger en verkligt poetisk lyftning, och uti framställningen af de strategiska dragen och motdragen visar författaren en gedigenhet i militära kunskaper och en militärisk skarpblick, sådan man sällan finner den äfven hos tyska och franska skriftställare. Detta stora arbete hindrade Napier att helt och hållet öfverlemna sig åt den politiska rörelsen. Om han under denna tid talade offentligt, skedde det endast i provinsialförsamlingar i hans dåvarande boningsort Bath och dess omgifning. Tio år sednare hade de politiska lidelserna svalnat, och Napier erhöll nu, ?för utmärkta tjenster såsom krigare?, en årspension af 150 pund sterling. Kort derefter, i Januari 1842; erhöll han generals rang och stäthållarebefattningen på ön Guernsey. Denna post var visserligen mycket hedrande, men klimatet var i hög grad svårt för den sjuke veteranen, och sjelf sörjde han för att invalidposten icke blef någon sofkudde. Han fann på Guernsey en kunglig domstol, som ville vara icke blott den högsta dömande, utan äfven förvaltande myndigheten, och hvars medlemmar samtligen tillhörde öns första familjer, alla beslägtade med hvarandra. Napier bade icke varit Napier, om han icke ögonblickligen hade kommit i strid med detta slägtförbund af spetsborgerliga magnater, en strid som fortfor under hela hans sexåriga verksamhet på ön. Så mycket än hans helsa led deraf, så gaf han dock dementi åt det engelska ordspråket: Hvad som är krokigt, kan icke äter böjas rätt?. Han böjde förhållandena rätt igen, befriade de nedre klasserna från den lilla penningaristokratiens orättmätiga anspråk och förmådde regeringen till flera reformer i lagstiftningen. Från 1848 till sin död lefde Napier såsom privatman. Han var likväl icke sysslolös, utån skref en mängd uppsatser öfver fälttågen till Setledesch och Indus, Krimkriget, engelska flottans förfarande i Östersjön, italienska fälttåget 1859, minie-gevärets företräden, tillförlitligheten i Thiers historia, prygelstraffet inom armen, etc. etc. Men framförallt egnade han sig åt förherrligandet af sin aflidne broder Charles, Sinds eröfrate. Denna hans sednaste skrifiställarverksamhet har förvärfvat honom de flesta och mest förtjenta förebråelserna. Den gamla klan-anden hade vaknat hos honom, och han förföljde skoningslöst en hvar, som någon gång hade stätt i fiendtligt förhållande till brodern, på något sätt lagt hinder i vägen för honom, eller också icke gifvit honom ett fullt erkännande. I sina båda arbeten Historien om Sinds eröfring? och ?Sir Charles Napiers lif och åsigter?, är han på hundrade ställen bitter och örättvis. En gång åtminstone insåg han detta och gjorde sig de svåraste förebråelser. I sitt hat mot gereral Outram lät han trycka, att dennes bror hade skurit halsen af sig i Orienten, På detta sätt erfor modåren, för hvilken sanningen hittills hade blifvit dold, huruledes hennes son hade slutat. Hon skref till Napier. ?Ni har förstört en enkas frid, som dock aldrig sår t er, och ni bringar mina grå hår med sorg ned i grafven.? Han svarade genast: Måtte Gud förlåta mig de smärtor jag oafsigtligt beredt er. Jag ber till Honom, att Han måtte lindra er! modershjertas sorg och mina samvetsqval. Mera kan jag icke säga.? Flera gånger klappade döden på hos honom; han hemtade sig dock åter, ehuru han frän 1849 sällan var i stånd att lemna sitt hus. Det blef ensamt omkring honom, Wellington och många andra krigskamrater dogo före honom. Vid brodera Charles graf ville han hålla ett liktal, men kunde endast säga: Soldater, här ligger en af de bästa menniskor, bästa soldater och bästa kristna som någonsin lefvat. Han tjenade er troget, och ni tjenade honom troget. Gud är rättvis.? Mot slutet af 1859 sjuknade han samtidigt med sin hustru. Lady Napier tycktes hästigare gå sin upplösning till mötes, men hemtade sig åter mot all förväntan. Den 12 Febr. 1860 kom den gamle krigarens slut. Man berättade det för hans fru, som lät bära sig på soffan in i hans rum. Han kunde icke mera tala, men hans blickar sade henne, stt han kände igen henne och tackade henne för all hennes kärlek. Sex veckor sednare begrofs hon vid hans sida. somm