STOCEHOLM den 18 Aug. Habeas-corpus-rätt och försvarslöshetssystem. För någon tid sedan erfor man, att härvarande poliskammare dömt den bekante porsräneriaren Pettersson, som en gång var andsförvist lör en artikel i tidningen ?Demokraten och en tid vistades på en pråm i Öresund, att såsom försvarslös intagas å härvarande arbetshus. Såsom skäl tör denna åtgärd mot den moraliskt oför-itlige, ehuru utfattige mannen, anfördes, att Pettersson på sista tiden icke haft någon egen bostad utan med vederbörande dissekanters medgifvande logerat på Carolinska institutets anatomisal. Denna tilldragelse erinrade oss ånyo om den besynnerliga lag, eom bär namnet ?Kongl. stadgan angående försvarslöse.? Af alla de författningar, som under de sista decennierna emanerat, finnes väl näppeligen någon, hvilken, som denna, redan genom den olämpliga benämninger, tyckes angifva andan och riktningen, hvaruti den blitvit nedskrifven. Stadgans 1:sta kap. talar ?om försvarslösa i allmänhet? och börjas med bestämning om hvem, som skall såsom försvarslös oNses. Man kan raturligtvis aldrig tala om ?försvar? och försvarslös?, utan att på samma gång tänka sig en angifvande fiendtlig makt. Denna fiendtliga makt representeras här af staten sjelf, som, enligt denna förordning, icke kan sägas hysa just något vänligt och faderligt siniuelag mot sina utfattige och mindre arbetsföre medlemmar, utan tvärtom visar sig mot dem som den hätskaste fiende. Det är nemligen endast för den fattige, som denna stadga, med dess drakoniska lagbud, är skrifven. Den rike, han må föra det mest utsväfvande, oordentliga och oscdliga lefnadssätt, står redan i och genom sina penningar alltför högt för att nås af af dess straffbestämmelser. Man tycker sig också tydligt kunna spåra, att författarens innersta tanke varit, att fattigdomen i och för sig icke blott är en olycka, utan ett brott, och att det tillhör myndigheterna att bevaka den fattige såsom om han vore en brottsling. Vi vilja nu icke tala om dem, som redan genom sina handlingar en eller flera gäånger brutit mot statens lagar och derigenom ojort sig förtjente af en strängare polisuppgt, utan vi skola endast och allenast sysselsätta oss med de utblottade samhällsmedlem. mar, som icke varit för brott tilltalade. Men äfven den, som aldrig förbrutit sig mot samhällslagarne, som aldrig hyst den minsta tanke på att i något afseende förfördela sina medmenniskor, äfven han kan af en godtycklig myndighet blifva på tusende sätt förföljd enligt denna stadga, endast derför att han är fattig eller eger mindre förmåga att förtjena sitt bröd, ty han är då, om han icke kan skaffa sig försvar? att anse såsom försvarslös?, hvilket enligt denna förordning är ungefär detsamma som att vara rättslös. I stadgans 1:sta kap. bestämmes, att den försvarslöse skall var underkastad vissa inskränkningar uti friheten att välja vistelseort, samt vilkorligt arbetstvång?. Att friheten uti valet af vistelseort icke för en försvarslös är stor, finner man deraf, att han förbjudes begifva sig utom den stad eller socken han tillhör, såvida han icke kan utverka sig pass eller tillståndsbevis, dervid det särskildt kommer an på konungens befallningshafvandes nåd, huruvida den försvarslöse ens får medtaga sin familj. För att ännu mer försvåra möjligheten för den försvarslöse att välja annan vistelseort, är det äfven föreskrifvet att tillsyningsman icke eger lemna tillståndsbevis ät den försvarslöse att uppehålla sig längre än 8 dagar i angränsande socken eller stad. I alla dessa stadzanden behandlas den, som icke brutit emot landets lagar, alldeles lika med de grofva brottslingar, som kränkt desamma. Begge slagen af försvarslöse äro underkastade samma hårda lagbestämmelser, ty, som vi ofvan påpekat, fattigdom och brottslighet hafva föresvätvat författaren såsom alldeles synonyma begrepp. Det är också trån dessa falska och skefva iggter, som fleraomenskligt hårda och allmänna rättskänslan sårande bestämmelser i adgan Härflyta. 2:dra kap. 7 stadgar. att om någon erhållit föreläggande stt skaffa sig laga försvar, men ej kunnat fullgöra detta, ankommer det på konungens betallningshafvandes pröfning, huruvida ytterligare anstånd må den försvarslöse förunnas itvensom personen emellertid må på fri fot fot vistas eller bör i häkte förvaras?. I allmänhet har stadgans författare öfverlemnat alla vigtigare afgöranden åt ko. vungens befallningshafvandes ?pröfning? samt hvad denna myndighet finner skäligt, så all densamma riktigt fått hvad man kallar fria händer öfver de försvarslöse, hvilkas belägenhet starkt påminner om den fordna lifegenskapen i Ryssland. Derefter säger stadgan i samma kap. 56 2 mom., att den, som icke kunnat uppfylla myndighetens föreläggande om att skaffa sig försvar, skall, ehuru han icke be gålt sågot brott mot samhällslagarne eller ens derför varit tilltalad, likväl dömas till allmänt arbete, under minst sex månader och högst ett år. Om den försvarslöse är mindre arbetsför samt någon offentlig arbetsanstalt icke finnes, må han insättas i häkte och företrädesvis hållas i enskildt fängelserum (cell) i rs — LL