TLUEEEv VA 0 en, och midsommardagen är i dag i dubbel mening en högtidsdag. ÅAngbåtar från staden föra ständigtnya folkmassor till Pgärdet?, vagnar och en mängd omnibusar gifva sig stundligen på afstånd tillkänna genom de moln af damm, de uppjaga. Det hela antager prägeln af en nationalfest, liknande en kappränningsdag eller en af de stora skarpskyttemanövrerna 1 de stolta briternas land, Då och då afbrytes det allmänna sorlet af ett, i balft klagande ton, med full hals utropadt långsläpigt aiiitään-gevääääääääärrrrr, som hvarken har förtjensten af attlåta krigiskt eller musikaliskt, men som de Pfrivillige? icke synas kunnat emancipera sig ifrån, emedan det hörer till god sed och ordning hos de reguliera?, ehuru hvarje ton tyckes gifva en örfil åt äfven det minst utbildades gehör, och således åtminstone tio åt den så musikaliska svenska nationens. Hvarifrån har detta oharmoniska läte fått sitt ursprung? Det påminner starkt om våra brandvakters försök i tonkonsten och om det äfven fordom i ryska armen brukliga anropningsordet, som begagnades för att om nätterna hålla vakterna vid lif, genom att från den ena posten fortplantas till den andra. Jag stannade för ro skull vid en lägervakt för att få blifva vittne till gevärspostens nästa känsloutbrott af pligt, och jag måste dock till hans heder bekänna, att sedan denna ansträngning väl blifvit affärdad och hans sista toner dött bort i fjerran, såg han ögonskenligen högst generad ut och kunde slutligen icke undertrycka en skrattparoxysm. Nu ljuder plötsligen trumman längs hela linien, trakterad af små, vigilanta frivilliga, hvilka göra sina hvirflar med en virtuositet, som kunde komma mången äldre ?man at facket? på skam. Det slås till ställning, och medan kompanierna samla sig hafva vi tillfälle att i förbigående, under det vaktposten ser åt annat håll, blicka in uti ett tält och finna att de frivilliga krigarne gjort sig det så beqvämt de kunnat det på fältfot. Halmen är strödd på marken, och några filtar och hudar utgöra tältets hela inredning för öfrigt. Lyckligt nog då man såsom i dag hade vackert väder, men ej är det något synnerligt att bjuda på då skarpskyttarne, såsom den följande dagen och I natten var fallet, hade ett ihållande regn att kämpa med. Sådant pröfvar och rensar kåren frön veklingar. Och vare det sagdt ti!l kårens heder att den i allmänhet synes kunna bestå strapatser med en beundransvärd uthållighet. Kompanierna rycka redan ut, ordna sig på linien och sluta sig tillsamman. Bataljonscheferna taga emot? sina trupper, helsa på dem och erhålla ett ljudligt militäriskt svar. Samtliga bataljonschefer äro officerare vid den reguliera armån, ett ariangement som naturligtvis är till en början nödvändigt, då man af en chef, som förer ett sådant befäl, måste förutsätta vana i ledningen och sammanhållningen af det hela. Hvarje bataljon börjar sin exercis med att afgifva honnör för sin fana, hvarefter de olika evolutionerna vidtaga. Jag har med den största uppmärksamhet töljt dessa rörelser och tror mig, såsom en f. d. fuskare i focket, ega någon liten kompetens att afgifva ett omdöme, och jag måste bekänna att de öfvergingo all förväntan, isynnerhet då man tager i betraktande att kären endast en eller annan gång på året har öfningar bataljonsvis. Jag såg åtskilliga invecklade evolutioner, hvilkas taktiska värde jag dock vill lemna derhän, helst för skarpskyttar, utföras med precision och ordning, och den ingalunda så litet ansträngande exercisen under tvenne timmar fördrogs af dessa frivilliga med en ståndaktighet, som förtjenar allt loford. Märkvärdigt nog såg man dock icke tecken till tiraljerimg, hvilket vid andra jägaretrupper plär vara hufvudsaken i exercisväg. Men måhända att sådant öfvats vid något föregående tillfälle. Den lilla rast som stundom skänktes de exercerande krigarne begagnades flitigt till att hemta en läskedryck hos truppens täcka Lotta Svärd?, fom ständigt följde med öfningarne för tt vara till hands då den raska ungdomen fick tid att ett ögonblick svärma kring hennes lilla tunna. Kl. 12 var pröfvotiden ute, och nu uppmarscherade alla bataljonerna till sin gemensamma prydliga, höga majstång, der öppen fyrkant bildades och rårens väl inölvade musik uppstämde en koral, hvarefter en liten kort gudstjenst hölls och kårens befälhafvare, majoren vid artilleriet grefve Adlersparre, utbragte ett lefve? förkonungen och fä erneslandet. Folkmängden hade emellertid under dagens lopp alltmera tilltagit, så att slätten erbjöd den allra vackraste anblick, garnerad som den var af en tät, brokig skara, så långt ögat kunde nå. Men det var egentligen först på eftermiddagen, sedan ytterligare en exercis hållits, som lifvet och glädjen stego till sin höjd. Musiken placerade sig kring majstängen, en yster och liflig vals spelades upp, och i ett nu hvirflade par efter par i en väldig ring. Det varen tafla som icke lätt glömmes. Man såg endast hufvud vid hufvud på en ofantlig sträcka, och stundom kunde man uppfänga en skymt af någon skarpskytt, som arbetade sig fram med sin dam genom den böljande mängden och för ett ögonblick förmådde göra några lyckade danshvirflar, för att i det nästa obarmhertigt knuffas ur sin bana af ett annat par. Det fordrades en krigares mod för att icke tröttna vid leken. När ändtligen kl. 11 tapto slogs ilägret och nöjet för aftonen var slutadt, kunde de frivilliga skarpskyttarne vara rätt nöjda att få uppsöka sin halmbädd, och jag tror äfven att sömnen icke behöfde låta bedja sig många gånger, innan den i sin trollkrets insvepte hela det nyss så ystra lägret. Den följande dagen lågo skarpskyttarne fortfarande ute i läger och fingo, eom jag redan nämnt pröfva huru ihållande regnskurar kunna nedslå det fri ka modet, men enligt hvad jag hört läto de häraf sig icke bekomma, utan använde fortfarande tiden mellan öfningarne med upptåg och glam af alla slag samt återtågade på aftonen till staden aftar tvanne I lägrot tillhracta dvon. h Er krog A