roverk — månne väl den, att utsigterna på andra banor äro så lockande? Månne således icke den bemälda falska grundsatsen är orsaken till svårigheten för vårt land att erhålia ett tänkande och dugligt presterskap, som kan reda sig i tidens svåra förhållanden och efter församlingsmedlemmarnas olika ständpunkt väcka deras religiösa medvetande och höja det till en lefvande tro på Jesum Kristum, så att de söka framför allt efter Guds rike och haas rättfärdighet? Eller vore det icke önskligt, att själasörjarne med verkliga skäl kunde upplysa mänga, som fordra sådana och icke nöja sig med obegripliga teologiska termer, älvensom att de så småningom kunde lyfta de obildade till en mindre sinnlig uppfattning af det gudomliga? Dock om till följd af den meranämnda grundsatsen få finnas, som vilja bli lärare ien sådan kyrka och till och med en och annan skulle nedlägga sitt embete, och således prestbristen blir ?tryckandeX, så tröstar sig biskopen (eid. 10) dermed, att det är bättre att hafva få trogna arbetare i den af honom gillade andan (som står i öppen opposition emot förståndsodlingen och derföre måste antingen tillintetgöra denna eller ock sjelf gå under) än att hafva en stor hop, som icke på detta sätt rensas. Och om denna rensning utsträckes äfven till elementarläroverkets tjenstemän — och är grundsatsen riktig, bor han naturligtvis tillämpas på dessa öfver hela riket — så torde, såvidt man kan sluta af vissa tidens tecken, den erkända bristen på kompetente lärare blifva sådan, att väl åtskilliga läroverk finge indragas eller betydligt inskränkas, och sålunda finge vårt land tillfälle att i en mera storartad skala tillämpa konseqvenserna af denna mot förständsodlingen fiendtliga teologi — måhända till någon rättelse och undervisning för många, som nu tanklöst hängifva sig åt hennes ledning. Att det är hos de trogna lärofäderna?, som den bemälde högvördige författaren och hans embetsbröder gerna gå i skola? (sid. 8) betviflar visst ingen; af hvad vi, såsom vi hoppas, på grund af säkra förutsättningar visat, bör man kunna inse, att det kunde hafva betänkliga följder för deras åsigt och följaktligen äfven för deras utkomst, om de ginge i skola hos några andra. Fördomsfrie män pläga gerna söka undervisning äfven hos otrogna (d. v. s. personer af annan äsigt), och endast på detta sätt finnes en verklig vetenskaplig odling — eller hvad lär oss medeltiden, då man mera troget än någonsin gick i skola hos de trogna lärofäderna? Han lär oss, huru ?fullständig och riktig insigten om skapelsen, naturen och historien å ena sidan, och å den andra om 4den gudomliga sanning, som framgår ut ordet blir, när man utan vetenskaplig undersökning af sin kyrkas dogmatiska förutsättningar redan på förhand antar dessa såsom fullt pålitliga. Och i dens mun, som gör detta, är talet om en sannskyldig, fri forskning?, om det ock låter vackert för dem, som icke förstå, hvad en princip med dess nödvändiga slutföljder vill säga, en hånande ironi. Ty den begränsning, om hvilken denna forskning bör vara medveten och i detta medvetande ödmjuk? visar oss den berörda skrifvelsen vara den, som innehälles i den grundsatst, hvars nödvändiga slutföljder vi här påpekat. Deremot vet hvar och en, som nägot närmare tänkt på saken, alt en fri forskning icke har någon annan begränsning, än den, som ligger deri, att man med vetenskapliga grunder vederlägger falcka åsigter. Teolog.