vi hafva några intyg, att den äldsta förafva några intyg, att den. äldsta församlingen ansett dem såsom.vittnesbörd om den gudomliga sanningen, denna sanning lika fullkomligt, och om så icke är — ty den evangeliska harmonien eller denna outtröttliga hopjemkningsteori, som gjort olika till lika och motsägelse till fullkomlig öfverenstämmelse, alltid skyllande på vårt inskränkta förstånd, när utsagorna, trots alla teologernas spetsfundigheter, icke gå ihop, är öfvergitven af verkligt vetenskapliga exegeter — efter hvilken norm skall det afgöras, hvilka bibelställen mera fullkomligt uttrycka den gudomliga sanningen samtaf motsägande ställen hvilket som innehåller det rätta, och ändtligen huru de skola förstås, der de i Jesu mun lagda orden icke kunna hafva blifvit så af honom uttryckta, som det berättas — efter hvilken norm skall detta afföras, om icke genom det förnuitiga tänkandet? Och finnes ett enda ställe, om hvilket det är påtagligt, att den helige författaren missförstått Jesu ord — hvilket den grundliga exegetiken ovedersägligen icke kan neka om Matth. 24: 34 (jmfr v. 29), Mark. 13: 30 jmfr v. 243, Luk. 21: 32, der alla tre evangelisterna låta Jesus förklara, att redan hans samtid skulle upplefva denna verldens förstöring, så är det genom sjelfva bibeln till fullo bevisadt, att man måste pröfva äfven andra ställen och se till, om ieke möjligen flera misstag kunna vara begångna. Och kan man med grundade skäl ådagalägga en oriktig och försinnligad uppfattning i en så vigtig lära, som i den nyssnämnda om Guds och Kristi rikes tillkommelse, så måste hvar och en, som icke genom sina teologiska studier förlorat förmågan till ett följdriktigt tänkande, finna förnuftets pröfning af alla bibelns läror berättigad, på det att insigt må vinnas, hvad i dem är sannt eller falskt eller med andra ord hvad som ötverensstämmer med den sanna religionen eller icke, hvad som bevisar sig vara ren och ursprunglig kristendom till skilnad från judiska och grekiska tillsatser, samt den rätta audemeningen i sinnliga uttryck oci bilder, af hvilka hvarje religionslärare måste betjena sig, och således äfven Kristus, för att göra sig förstådd af sina lärjungar, om hvilka väl alla måste medgifva, att de både före och efter Mästarens bortgång stodo på en lägre religiös ståndpunkt än han, och således äfven måste hatva lemnat oss hans religion i en mindre fullkomlig form än den framträdde i hans lif och framställdes af hans mun. Och sålunda kommer man, när man utgår från sjelfva bibeln, till den af vissa äfven protestantiska teologer fruktade och afskydda rationalismen. Icke underligt derföre, att dessa på sednare tider m:r än någonsin förskansat sig i;:om bekännelsens bålverk. Och vår kyrkas utslag moten sådan teolog, om hvilken vi exempelvis förutsatt, att han genom sin exegetik blefve subordinatian, kan icke vara tvifvelaktigt: han borde upphöra att verka inom denna kyrkaX. Och enligt ?denna enkla, sedliga grundsats? skulle med honom helt säkert många både prester och skolmän, om de sloge sig på ett grundhet teologiskt studium, se sig tvungna aut abdikera och bilda andra kyrkor. Så törfelar äfven här den kortsynta ofördragsamheten sitt mål. Hon arbetar eller tror sig arbeta för upprätthällandet af en hela landets kyrka, och dess grundsatser befordra hennes uppiösning i partikularkyrkor. Visserligen jubla ledarne ötver, att nu den stora massan, trots dess många sekter, löljer deras fana — ifall icke tvärtom de följa massan — men detta är icke att bygga på i längden, ty historien har visat, att den okunniga mängden, ehuru den i saknad af inre sjellmyndighet är van att bära den yttre auktoritetens ok, icke alltid fortgår 1 den riktning man påräknat, hvarförutom man borde veta, att den utveckling. som är förnuftig, är både lyckligast och säkrast. Och när de, som bäst skutle kunna befordra en sådan, af kyrkan förskjutas, så är det ovisst, huru den påkallade förändringen i en framtid kommer att gestalta sig. Derigenom att man i statens lag, som påbjuder en viss kyrkelära till efterföljd för religionsläraren, törbiser den förnuftiga betydelse, hvari denna lag bör fattas, att nemhgen i den populära religionsundervisningen å ena sidan förebygga det subjektiva godtycket hos läraren, ä andra sidan göra hans lära fatlig för alla, således äfven för dem, som till följd af en ringa förståndsodling för det mesta blott i svmboler och under sinnliga former kunna fatta den gudomliga sanningen, så att läraren, föratt vinna detta ändamål, bör ackommodera sig efter sina åhörares ståndpunkt — derigenom att man förbiser detta och tolkar lagen så, att den ätven skall bestämma gränsen för den teologiska vetenskapen, hindrar man den fria utveckling i kyrkan, som är nödvändig för hennes lif och helsa, och i den protestantiska är en medgifven rättighet, emedan ?denna kyrkas? lag hänvisar till den Heliga skrift såsom högsta myndigheten i trosfrågor, hvilket dock, såsom vi visat, hvad teologen såsom vetenskapsman beträffar, ingentiug annat betyder, än att han har rätt alt efter förnuftet pröfva skriften och på detta sätt ur henne tramstälia en sann teologi. Och nu hemställa vi till våra läsares eftertanke, hurovida icke på detta förbiseende och en deraf härflytande falsk grundsats? beror den orörlighet, för att icke säga tillbakagående, i den teologiska vetenskapen, som förmärkes hos våra universitetsteologer, under det att stora framsteg i exegetiken och dogmatiken m. m. blilvit gjorda 1syn nerhet vid tyska universiteter, samt huruvida icke ynglingar, som med religiöst och sedligt intresse ätven förena det vetenskap liga, måste hos oss under sådana förhållanden känna motvilja för de teologiska studierna och det presterliga kallet, och derföre helt naturligt, såsom erfarenheten visar, hellre söka en utkomst, som ofta i förhöällande till kostnaderna för deras lärokurs, är vida mindre indrägtig, än den, som di mitterade prestkandidater för sin framtia kunna påräkna. Eller hvad kan vara orsaken, att bland dem, som på de två sista decennierna blifvit filosofie magistrer, högst få tagit någon teologisk examen, att t. ex. i det stift, till hvars presterskap herdabrefa sr mm ällde dans iw