omm Af samvetsagg de nu sig gripna kände, (En sak väl sällan än hog vargar spord!) Till hjorter utan omsvep de sig vände Med skrymtande och inställsamma ord: . Tomt, stackars vän, är löftet, som ren gaf dig. På sådan väntan ej din tid förspill. Men ingen af oss två för tiger anses vill. Låt ena foten hugga af dig, oo Och resten af din kropp hör dig för evigt till — En fot, o Gud — Ej offret tror sitt öra — Att mista denna lem, den lott är då ej hård! I kallen ädelmodigt slikt ackord! Och resten, sägen I, skall alltid mig tillhöra. På detta löfte tviflar jag, Ty hvar är garantiin, hvar helgden af fördrag? Af makten glömda bort, de hållas — af de svaga! Mig intet ur den tron kan taga: För tjugu år sen Ni, i liknande affär, KTill vittne hund, ja varg, jag vågar kalla!) Gjort med min broder ett fördrag — Af alla, Som tecknat under, ren det brutet är! Nu yttrar rapphönshunden sig så här: Ej är det jag, som det fördraget bryter; Man ensam lemnat mig. Det sägs jag skryter, — Det kanske ock min svaga sida är! — Men på mitt nit kan du ej klaga. Är det mitt fel, om min allierade, Den värde vindthund, ej vill taga Sin plats ibland försvararne? Jag utan honom ej kan gå. Hösgtidligt Och fast jag dock förklarar högst bestridligt Allt anspråk på din fot, och dumt det gifna skäl. Men nöden har ej lag. I hvarje fall är väl, Att det är en och icke tvenne. Tre fötter ju dig alltid återstå. En fågel respekteras ju på två; Hvem vet, kanske du tar dig ut på trenne! Ovärdigt är ert råd, min herr förmyndare, Gaf hjorten nu till svar, Ve eder alla, ve, Som lemnat mig åt mina öden; Men man får finna sig i nöden: Jag är beredd, så kommen vargar fritt, Till låret, längre ej, jag ger er benet mitt. ?Nej, om de längre gå, få de, Goddam?! Genmälte samma hund, ?med mig att göra. Och glömmande sin falskhet och si skam, samma språk på nytt att föra.