niskorna känna för den, som utan bäfvan möter förskräckelsens konung, att denne unge man med sin tjurhals, sitt kortklippta hår, sitt breda ansigte och sitt blåa lugna öga tillvann sig mera sympati än tusen Atzerotters klenmodighet någonsin skall erhålla. Han besteg schavottens trappsteg sida vid sida med den prest han valt, mr Gillet. Hindrad till sin gång, men till utseendet utan någon förvirring, nådde han platformen, satte sig bredvid mrs Surratt och begynte, såsom han -plägade göra på fängelsegården, betrakta solen, som i hela sin sommarglans lyste öfver en af de mest högtidliga scener, detta land någonsin skådat. Payne såg hvarken ät höger eller åt venster, men rätt framför sig och i luften; det var synbart att för honom hopen var ingenting, att hans tankar voro för honom allt. Då man säg honom kunde man ha trott, att det var en menniska, som svärmade i ljufva drömmar; så lugnt var hans ansigte och så leende hans min. Slutligen kom Harrold, hvars kinder voro fär ösa som ett liks, men som dock hade nog makt fver sig sjelf att gå så säkert, hans bojor tillläto honom; han biträddes af dr Olds; han besteg, äfven han, schavottens trappsteg och satte je mellan den darrande Atzerott och den lugna ayne. Mrs Surratts delaktighet i mordgerningen bestrides, ännu efter hennes afrättning, af söderns vänner. Den franska tidningen Patrie, hvars häftiga antipati mot nordens sak visserligen gör dess uppgifter något misstänkta, säger att mrs Surratts försvarare ända till sista stund hoppades att kunna rädda henne. Ett af de mest graverande vittnena vid processen skulle, drifven af samvetsqval, ha förklarat, att hans vittnesmål mot henne varit helt och hållet talskt. Payne har frikänt den dömda från all delaktighet i förbrytelsen och försäkrat att hennes son, John Surratts, vittnesmål skulle fullkomligt rentvå henne. Man sökte utverka ett uppskof, för att sonen skulle hinna från Canada att rädda sin mor lör priset af sitt eget lif; men presidenten vägrade att bevilja uppskofv