tet skulle uttrycka en kraftig opinion derom, att det är behöfligt, att antingen reorganisera de äldre kreditanstalterna så att del. kunna uppfylla detta behof, eller ock förl ändamålet upprätta nya kreditinrättningar. Magister Hedlund uppträdde nu och uttalade till en början nägra åsigter om betydelsen af det betryck, mot hvilket jordbrukarne ha att kämpa. Deita betryck utgjorde i sjelfva verket ett tecken till fortfinde utveckling. Skuldsättningen, öfver vilken mången så mycket beklagade sig, är ett tecken att allt ilera rörliga kapitaler komma jordbruket till godo. Om man gålve vika för yrkandet, att alla besparingar skulle nedläggas i statsodligationer, eå skulle man. visserligen icke erhålla några skuldsatta jordbrukare, men deremot ett dåligt jordbruk, ty det komme att sakna denna befruktande dagg, som heter kapital. Talaren betraktade det såsom en lycka att vi ej haft a DIPPe att utbjuda. Besparingarne hade till följd deraf kommit industrien till godo, och då de naturligtvis sökt den bästa säkerhet, som kunnat erhållas, hafva de hufvndsakligen tillflutit jordbruket. Den myckna klagan, som förspordes öfver de många millionerna skuldsättning, härrörde från sådana personer, som ej gjort sig reda för huru stort förlag, som i sjelfva verket för . jordbruket behöfves, och talaren citerade, till deras lugnande, ett yttrande, om hvars sanning han var öfvertygad, att det fordras lika stort kapital till att förbättra den svenska jorden, som det behöfs för att inköpa densamma. Jordbrukarne vore i behof af två slags Kaplan inköpskapital och hvad som blifvit kalladt inventariekapital. För anskaffande af det förra vore sörjdt genom hypoteksbanken, hvars reglemente lätt kan jemkas, så att den blir i stånd att fullgöra sina åligganden. För anskaffande åter af inventariekapital, d. v. s. sådant förlag, som bör på 5 å 10, eller möjligtvis 3 å 4 år återgäldas, hade föreslagits en särskild jordbruksbank. Men frågan vore hvar denna skulle erhålla penningar, ty en bank har den dubbla missionen att anskaffa penningar och att utlåna dem. Talaren trodde ej att obligationsutgifning, såsom föreslaget blifvit, vore lämpligt ty hufvudsaken vore att få obligationerna löpande, och detta berodde ej på deras förfallotid, om den är längre eller kortare; ty erfarenheten. visar, att statspapper, som å innehafvarens sida icke alls äro uppsägbara, likväl städse kunna säljas. Det mäste betvillas, att man skulle . lyckas få obligationer löpande här ilandet, ty vi sakna för detta ändamål lediga kapitaler. Talaren tviflade äfven på lämpligheten att inrätta specialbanker för olika klusger, utan trodde han problemets lösning böra sökas derigenom, att de vanliga bankerna ställa sin rörelse så, att de kunna förse äfven jordbrukaren med inventarieförlag. Ett system, likartadt den gamla diskontens, men med lån på längre amerteringstid och flera amorteringar, ansåg han vara att i detta afseende rekommendera, synnerligast för riksbanken. Men en annan fråga vore hvad säkerhet jordbrukarne skulle ställa för dessa lån. I talarens tanke funnes den i lösegendomen, förutsatt att en lag stiftas i öfverensstämmelse med lagberedningens förslag af 1852 om förpantning: af lösegendom. Derigenom skulle man und: vika bäde det förderfliga äldre borgenssy-l. stemet och dess nya lörklädnad i det lika ruinösa vexelsystemet. Talaren accentue-: rade kraftigt vigten af en sädan reform, hvarigenom idogheten skulle blifva i till-(. fälle att förkofra sig och komma till välstånd; ty talaren ansäg med Richert, att ?den stora frågan är ej huru den rike skall blifva mera rik, utan huru den fattige skall blifva mindre fattig?. Statsrädet Gripenstedt, som härefter yttrade sig, fann frågan sönderfalla i två delar,. huruvida landtbruksbanker vore behölliga och huru de skola ordnas. Det vore klart och tydligt att i all rörelse et förlag vore nödvändigt. Redan för en enda dags arbete är det nödvändigt attha så stort för.ag att man kan lefva under dagen, och gifvet!. är att för en längre tid fordras ett större för-. lag. Anskaflandet af lörlag utgör endast en tillämpning af begreppet kredit. Krediten åter är ett löfte, en förbindeise att återbetala hvad man till låns erhållit. Det duver ej att i detta afseende konstruera nägot ständigt löpande evighetshjul. Löftet mwaste nägon gäng uppfyllas. Jordbrukaren är nu i behof at en särskild kredit, egnad att utsträckas på en längre tid. Frågan är alltså, huru bör denna kredit rätteligen ordnas? Man hade att i första rummet taga i betraktande de nuvarande kreditinrättningarne och tillse huruvida de, antingen i sitt nuvarande skick eller med några förändringar kunde för ändamålet anlitas, eller om 1 motsatt fall en ny sådan bör ordnas. Våra kreditinrättningar sönderföllo i fyra grupper. Den första utgöres af riksbanken, som jemte bestämmelsen att lemna förlag, att vara en medlare mellan kapitalisten och den kapitalbehöfvand-e, dessutom eger rättigheten att utgifva sedlar, hvilka grundlagsenligt gå i landet såsom lagligt mynt. På upprättbållandet af dessa sedlars värde hänger allas välfärd och derföre måste i riksbanken allt annat ställas med afseende derpå. Vi ha, för det andra, de enskilda bankerna, som ega många motståndare, men också många vänner, och hvilka, man må säga om dem hvad man vill, doek bidragit att i hög grad lyfta vårt land. Men de äro, till följd af sin natur, hänvisade till rörelsegrenar, der omsättningen är hastifore, och de äro derföre mindre lämpiga för här afsedda ändamål. För det tredje hafva vi hypoteksföreningarne, som nu erhållit en centralpunkt i hypoteksbanken. De äro dock ej öppna bankanstalter, utan slutna förenin. ar för anskaffande af lån, der den enskildes kredit skulle vara otillräcklig. Men så, som de ut cklat sig, or Arm mA as. TA — ss