Detta ressultat rubbade alls icke tron på, sjelfva syrstemet, utan bevisade blott attsystemet ämmnu icke var så fullkomnadt som man hade2 föreställt sig. Hvad var nu att göra? Armåorganisationen måste fullkomnas, men härtill fordrades penningar, och skattkammarem var tom. ; Det kunde väl ges ett sätt, menade dei statskloke, att göra nägra medgitvanden åt folkets önskningar. Dagtinga med packet? Aldrig! Ar jag icke Österrikes ridderlige kejsare ?? Jo visst, E. M:t: men det skulle kosta så itet att oktrojera en konstitution.f Uttala icke det ordet i min närvaro! Om nåd, Ers M:t: vi mena en konstitution, som icke vore någon konstitution; man kunde ge den en helt annat namn, man kunde kella den diplom, om så täckes Ers Maj:t. Nå ja, det kan så vara; sätt upp ett litet manifest, hvarmed jag kan roa mina kåra undersåter; bevilja allt hvad ni vill, endast jag förblir envåldsherre.? Och nu framkläcktes efter mycken vånda det beryktade diplomet?, som återgaf åt ungrarne deras gamla konstitution — minus det hufvudsakligaste: beskattningsrätten och bestämmandet af krigskontingenten — som lyckliggjorde kejsarrikets öfriga delar med riksdagar, der adel, prester och de stora godsegarne voro representerade, men icke det egentliga folket, och som slutligen tillskapade detta quasiparlamentariska riksråd, hvars enda representativa element utgjordes af delegerade från riksdagarne, med motvigt af det obegränsade antal medlemmar, som det kunde täckas kejsaren att utnämna. Detta riksråd har nyss blifvit upplöst — I troligen för alltid. Om det icke just visat sig farligt, så har det ändå alltid varit litet obeqvämt. I Polen hafva åter några faderliga? uka! ser utkommit, som väckt mycken indignation i Eluropa, men som äro fullkomligt naturliga och följdriktiga. Besynnerligt att man kam skandaliseras öfver hvarje enstaka uppenbarelse af en politik, som väl målte länge ha legat tydlig och klar för hvarje tänkande menniska. Snarare må man undra på att iicke mera genomgripande åtgärder vidtagas. Den barske Nikolaus förbjöd männen att gifta sig före 30 år; hvarför dröjer den milde Alexander, som säkerligen med blödande hjerta drifver dennes politik till dess ytersia konseqvenser, med att påbjuda att qvimorna ej få gifta sig före 50? Stadgas derill dödsstratt för oäkta barn, så är det stom verket fullbordadt. När man rätt tänker på allt hvad den mäktige czaren skulle tunna göra, så kan man aldrig nog prisa hans längmodighet, och särskildt mål vi svenskar tacka Gud och grefve Manderström ett vi stå så väl hos honom, som vil efter allt utseende göra. Tänk blott hvilka följderna kunnat blifva, om grefve Manderström hade småaktigt yrkat på folkrättens helgd, hvartill han, i fråga om den Ekska utlevereringshistorien uppmanades af en ytlig och lättsinnig press?, såsom den svenska pressen för ett par dagar sedan apostroferades; af just den, från hvilken dylika kraftord allltid göra så ypperlig effekt, af Sverges mest grundliga och karaktersfasta tidning. Under de närmaste dagarne före det igår försiggångna riksdagsmannavalet för hufvudstaden rädde här mycken oro i sinnena i följd af en från England ingången underrättel e, att en hr Moorhouse hade dött at slag i följd af den ifver, hvarmed han deltog i parlamentsvalet?. Man fruktade, icke utan skäl, att något dylikt skulle kunna inträffa äfven här, helst som alla tecken tycktes utwisa, att vår hutvudstads valmän hade sparat: sin ifver? för det sista afgörande ögonblicket. Lyckligtvis hafva farhågorna befunmits ogrundade; våra medborgare ha, besinmande hvad de i dessa tider äro skyldiga ssig sjelfva och ett glest befolkadt fosterlarnd, föredragit att lägga 20,000 röster mindree i valurnan än förra gången. Också Kar intet slaganfall afhörts — hvilket var hufvuidsaken. Eljest finnes här hemma just ingentin alt tala om — om ej några eldsvådor; och äfven det seamtalsämnet doge väl snart ut, om icke hrr stadsfullmäktige lyckligtvis vore så i taget med att förjaga vattnet ur våra vikar, att de ej ha tid att tänka på medel att förjaga elden från vära hus och hem. Bellmänsdagen, efter slutad fest på Djurgården, passerade jag vid hemgåendet förbi Nybroviken och stannade en stund för att beundra fullmåktiges storartade försök att afbjdpa den allsmäktiges ?blunders?. Om nu FHä-Portens punsch hade gjort mig yri hufvidet, eller hur det var, men jag kom ovilkorligt att tänka på salig Dumboms besynnerliga lära?, Att det som gör hvar menskas skam, Kan aldrig göra någons ära. Jag undrade hvad Bellman eller Dahlgren eller Vitalis eller Wilhelm v. Braun, om de hade. lefvat, skulle sagt om vår ?store ?stadsbyggsmästares äflan att tillintetgöra den store verldlsbyggmästarens skapelse. Jag tyckte mig sse Bellman småle, höra Braun grymta och Dahlgren gapskratta; men skrattet ötvergick snart till ena vemodig klugan, sådan den förnimmes j Nordanvindens säng för böljan? : Vyss vysseri vyss! Diit öga helt nyss Så glänsande sken. Nu slumrar det ren, Ja, det sofver så sällt. Hvad det barnet är snällt, il Som vill lindas i band ij Och ej gräter dervid! i Sof nu sött i din frid, j Till dess vårdagens brand Gimmar opp — öfver land ! Skulle man icke kunna tro att Dahlgren särskildt skrifvit rader såsom en aflskedssång till den vackra viken? Men bort T härifrån! Ville j.g försöka leta ut en förlnuftig mening med det här storverket, så Ilinge jag hälla på i evighet och dertill har jag ej tid i qväll, tänkte jag med Vitalis Toch gick hem. H. R.