kunna föda hustru och barn gjorde något; men inflyttningar utifrån torde gjort det mesta. Folket käncde sin styrka och fäktade för friheten Rådet gjorde väl inbrott deri: men när det blef för groft:, bet menigheten i betslet och skakade sina ryttare. Men sedan täflan uppkom : mellan rådsherrarne inbördes, fingo sakerna annat utseende. Konsulerna, som tillika voro anförare för hären, hade hunnit samla rikedomar, : som för friheten voro äfventyrliga. De köpte :! krigsfolket och soldaterna trodde sitt sjelfsvåld vara samfundets frihet. Skulle ändtligen menigheten höras, vande man den med förgylda skäl. Republiken tvinade bort i träldom under girighets-, vällustsoch högmodstyranni. Under kejsardömet förderfvade lätja, veklighet och vällust Roms regenter. Krigsmakten var den högsta. Dess öfverdåd blef utan gränser. Folket trälade under odrägliga bördor. Det går väl an att genom inbillningar en tid uppehålla en stat som förr varit i flor; men den som länge legat undertryckt, kan ej upphjelpas och förnöjas med smicker och skuggverk. Kristian II kom snart i erfarenhet, hur tvång och slafveri aldrig befästa ett regemente: ty skall det nånsin gå an, bör mörker nödvändigt gå förut och måste införas småningom, att nationen ej märker afsigten. Kristian blef då först varse ! kungamakten endast bestå i myckenheten af dem som vilja lyda, och när den saknas, sig vara lika med torparen eller tiggaren. p Intet kan så öka ett folk som friheten. Ett fruksamt folk får använda er tredjedel af sin tjenst på barn, som ej göra annat än förtära: men friheten förvärfvar folk (genom inflyttning), som äro i sitt bästa att göra gagn. Den ena lägger millimers förla ärligen ned på sina, barn, men e granne skär det upp med hundra : procent. Preussen lur på detta sätt vuxit. Det blefen ! 1 I fristad för ala flyktingar; de saltzburgiska voro ej minst betylande. Man oroade ej någon för religionsmål: Någras lycka skockade en otrolig mängd dit. Lagarne fingo eftertryck, rättegångar förkortades. Folk, som hvarken af samvete eller religion hållas i skrankor, anses omöjliga till nyttiga medborgare: men här är dt attlå j blott dygdcen gör menniskan laglydig, utan att lagarnpe bringsa åstad politisk dygd. Hade Sversges styrka tilltagit i samma mån m dess emibetsmäns antal, vore det förfärligt r våra gramnar. Halfparten af Sverges inbyggare styras mu af dubbelt så många befälhafvare som förr. Hwar nårande lem skall nu föda 4 gånger så måinga tärande som hans förfäder. Ett annat ttväng för jordens brukare var, att en stor del atf den arbetande hopen genom belöningar drogs från plogen till våra fabriker. De rde sig yppiighet och lättja och kunde: ej mer förnedras att sköta jorden. i Herrgårdsbiönder och torpare ega ej blott in-j gen trygg besittning af sina hemman och torp. utan äro äfvien i mörker huru mycket af dem kan fordras. Hvart skola dessa flyktingar ta! ägen? Hvad nöje till giftermål? Hvad lust ( r deras barm att bli Sverge? Deras afsked blir: , Farväl vår fosterjord! Vi ha vattnat dig medl, vår svett, men sista gången med hustrurs och . barns tårar. Jordbrukares och näringsidkares förakt gör det j: 1 1 j j l mesta. Hvad uppmuntran att offra sig, om man ser sig föraktad af dem som lefva af ens svett, som förtjena lagrar med lek eller sofva sig till meriter. Träla i anddras arbete, så länge de orka, vräas bort i arrmod på gamla dar och dö i uselhet, äro de lagrarr, som skola locka den arbetande hopen att älsska fäderneslandet. äser i alla deras gerninggar detta tänkespråk: dernesland utan frihet ooch förtjenst är ett stort ord afliten betydelse. :Så går vär ädla arbetshop från oss. Det är den, ssom sticker hvar brödbit i våra munnar. Höghetten smilter till väder, när ingen bel: tjenar oss, och herraväldet är slut, när lydande l: äro borta. Lärdom, erfarenhet och dygd utgöra de bästa egenskaper hos embetsmän. Der de finnas, lifvas folket som en vissnad planta af ett svalt aftonregn. Bli dessa egenskaper öfverhetens ögon: märke vid fullmakters utdelande, skall ingendera tryta. Men göres mesta afseendet på något an, nat, så bli de sällsynta. Mörker, egennytta och ötvervåld sticka snårt fram ur alla fönster. Bokvett blir en dyrköpt fåfänga, förtjenster umbärliga och gucsfruktan ett åtlöje. En dygd, som samfundet ej lönar, har det mindre rätt att begära, och snillen, hvilkas vett och flit aldrig lönas, flytta bort. Stor del medborgare se sig ej kunna försörja hustru och barn under de år de till äktenskap vore tjenligast, och när de ändtligen komma dertill, är det ofta försent. Känbarast är detta för vårt tjenstfolk. Att gifta sig är för dem att med samma bli uslingar. De uppoffra alla sina krafter, äro i sin fattigdom de allranyttigaste medborgare; men ingen belöning är vissare än käppen och säcken, och hvar mans förebråelse hur tokigt deras gifte var. Mången vältrar sig i de stygga: ter, dem ingen eller oloflig folkökning åtföljer: Han nöter sina dagar i förtviflan och sinnesorco, och när han föreställer sig hur tunga hans ;grå hår måste bli honom i armod och förakt, Ibesluter han i tid fly för sin olycka. Pigor ha Vika ålderdomslön, med den tillsats, att de måste täla en mera bitande hädelse för sin ålder och ogifte, som är en nödvändig följd af tvång i giftermål. Deras ärlighet ställes på de farligaste försök, och deras suckar äro ingalunda fosterlandet gagnande. Vore drängar och pigor utan kön, som biet och arbetsmyran, endast födda till trälar, behöfde de ej ömkas; men då det är annorlunda, bör tvånget med all ömhet hjelpas. Äro ej dessa utan fädernesland? Frihet finns aldrig utan att dra våra begär till sig. Är nu friheten störst i näringarne, hvarför dras vi ej helst till dem? Men då vi se, att de ha för litet tolk och våra embeten för mycket, lärer bli onekligt, att friheten i de förra är för liten, i sednare för stor. Häraf får samhället en vanskaplig ställning. Det blir stort och förfärligt uppe i toppen, men rötterna tvina. Alla vattenqvistar, som suga must och aldrig bära frukt, böra afbrytas, andra toppas och jemkas, men rötterna med ömhet omgräfvas, gödas och vattnas. Näringarne böra hållas i högaktning framför anmat, tills tärande lemmar få lust att slå sig till näringar. De närande vare rikets ögonsteuar. Deras rätt bör först hjelpas; deras tvång högt beifras; och en enda bondes lidna oförrätt exemplariskt och fort afstraffas. Isynnerhett bör födan för den arbetande hopen intet tryta. Lysande män anse mat och kläder för lumpna saker att bekymra sig om och söka klifva ull Mmögre ämnen i sin tanke. Sådant går an för dem,, som får sin nödtorft från skattkammarn, bröd af andras svett, kläda sig af andras väfstolar; men att vilja inplanta en lika hög smak hos alla medborgare, är en fåkunnighet. Ingenting ksan mera intaga folkets sinnen, än då llitvets förnödenheter aldrig tryta. Lejon och : björnar fälla sin vrede mot dem som föda dem. Intet medel stillar snarare menighetens klagan, än då högsta makten vårdar sig om de allrafattigastes behof. )e begära ej mer än att få fukta sitt bröd I med svett, sticka det i munnen på sina barn och säga: välsigna Gud och vår frihet, om aftonen sötva in sina små med dylik vaggvisa och luta I sjelfva sina hufvud, tills de få begynna ånyo att tl fikas kapp med arbetsmyran. Hvem, säger du, hedrar ej en beskedlig bonde, i : lidog handtverkare, trefven handlande? Om denna heder har jag samma tanke, som Montesquiou Jom Ceesars allmänna förlåtelse, sedan han sluI kat hela romerska republikens frihet: Den foglifnen sägter han, man visar, sedan man krossat allting, är ej värd stort beröm. Vi unna dem äl heder, men aldrig sådan, som komme ijemförelse mecd vår egen. Så längee rangen iakttages utom embetsförrättAac stal är alltid der insen å ningarna AREh mi