skyddas för allt våld af den bismarckskan politiken. n Den i Beirut nyligen aflidne prinsen at Noer, urfprinsens farbror, var en ganska k duglig man. Han har presterat ganska goda y, saker på den fornklassiska filologiens område. h R h di R samhället sjukt — 1765. (Tillika ett litet bidrag till stridsfrågan om utvandringar.) . Man hör ofta dem, som dra musten af de fö bestående samhällsinrättningarne, med åt-V löje eller förakt tala om sådana, som i sin mindre lyckliga belägenhet vända sina tan-lo kar till främmande land. Dessa stämplas d gerna som ätfventyrare, lycksriddare o. s. v., fö och prostfor är alltid färdig att upprepael bibelspråket: Blif qvar i londet och föd k dig redeliga?. Det har.dock icke alltid så 1; varit. Under vår frihetstid var utvandringen ofta föremål för allvarliga och be-fi hjertande undersökningar. Vetenskapsaka-! demien höll fig för hundra år sedan ej för förnäm att offentligen framställa och be-f gära svar på den frågan: Hvad kan vara 4 orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk ; årligen flyttar ur landet? Och genom hvilka författningar kan det bäst förekommas?fi Flera svar ingåfvos och trycktes, många af stort värde. Endast den då aristokratiske , och sedan kungatjenande Schönberg förde lg den förnäma patriotismens talan och -här-el ledde utflyttningen från brist på nationeltti tänkesätt, hvilket består i en sådan kärlek till fosterlandet, som ej lemnar rum för mycken pröfning af sina enskilda förmåner (1) s 0. 8. v. Bland andra uppträdde kommini-fö ster Chydenius med en allvarlig och djup8 gående utredning af ämnet. Läångtifrån att 5 att röna obehag af de starka sanningar häri uttalas, blef Chydenius prost, teol. doktor ce, och riksdagsman i presteståndet. Sådan var!n den tiden. lä Ur denna Chydenii skrift, tryckt 1765, ft hvari naturligtvis mycket nu är föräldradt, meddela vinäå:ra utdrag, som torde ej sakna intresse, såsom utvisande hur man då för tiden bedömde denna fråga: Det är väl möjligt, att ett förbittradt sinne kan i sin hetta löpa från en lycklig fosterbygd;F men om den kan bli så beständig, att han al-vi drig mer kommer till sansning och blir hemsjuk b när ifvern gått öfver, tör jag intet försäkra. Att älska något, eom intet är sannskyldigt el-m ler inbilladt godt, är omöjligt. Att inbilla ense menighet det som intet är sannt, juatt handla sc mot öfvertygelse, och att tro det är ju en blindhet. I m Usla samfund, som måste byggas på så svaga styltor! År man lyckligare i Sverge än annorstä är ju lätt lära nationen känna sin välmåga: visa jordbrukaren hvad säkerhet han eger på sin jord, hvad frihet för sina barn, hvad heder för sitt V arbete; verkstäderna, hvad frihet som lifvar dem; b att embetsmän kunna fägna sig af befordran efI ter skicklighet och förtjenst; att undersåtare ej tvingas genom vidlyftiga rättegångar. Men att t. föra nationen ifrån en sådan pröfning och söka ? inplanta nationelt tänkesätt, passar sig rätt illa för en ärlig karl och uträttar än mindre. Om sedernas förderf är rätta stammen till Sverges olyckor, eller om det är en tilltagsen afföda af en ännu styggare moder, det är en hufvudfråga. Vi få igen hedniska stater, som stått längre än Sverge, af naturen lika onda som vi, åf religionen mindre tämda, men bibehålla sig dock vid borgerliga dygder. Vi se åter andra, som inom ett eller två sekler af barbari i sederna måst gå öfver ända. I de förra är välmägan nationens, men i de sednare vissa personers i henne. När den är jemnt utdelt, har ingen råd att slösa. Det räcker intet till att hålla dyra hästar, onyttiga drängar, kostbara vagnar, baler och trakteringar; der kommer ej yppigheten åt att fläcka sederna. Men när förmögenheten är hos några vissa, ges hundra utvägar att öka den och hjertat en förträfflig vighet att mätta sina orena begär deraf, hvilket som en sjukdom utbreder b sig och smittar hela nationen. p varken Rom eller Kartago hade blifvit så yppigt, genom yppigheten odygdigt, och genom s odygden störtat sima regementer, om ej deras mägnater sugit för myeken must af sina med-? borgare. t Tvång och sjelfsvåld följas alltid åt; när enderayx är dödad, försvinner den andra af sig sjelf. Der en rättmätig frihet regerar, måste de sin kos, och då är rätta odygdens frö dödadt. En någorlunda jemnlikhet i en fri stat är rätta dritverket att få den i en lifaktig rörelse : att den ena lemmen ej får äta upp den andras kost eller, bli alltför fet af dess utmärglande. Önskan, att ståndspersoners barn slå sig till näringar och slöjder, är förträfflig, men torde bli fruktlös, om vi ej finge lof att tillika önska medlen: frihet, välmåga och heder för näringsidkare. Skaparen har i alla plantat en åtrå efter fullkomlighet. Vi känna hos oss en oro och träng: tan att kunna förbättra vårt tillstånd. Märka vi : oss ega någon fördel, som en annan saknar, räkna vi oss lyckliga; men bli vi varse den hos andra, och sakna hos oss, döma vi tvärtom. ; Förgäfves inbillar man sig fäderneslandet vara en magnet, som skulle avarhålla sina inbyggare ! på lika sätt, som den drar åt sig jernet. Det! passade för Homerus att i sitt lyckliga Grekland )? sjunga: Intet är kärare än fäderneslandet. Men l! Sokrates och Demokritus, som redan sågo förderfvet rådande, ansågo hela verlden för det-: samma. Det gick an för Cicero, som ville för-! svara republikens frihet, att uppmuntra enhvar att med nöje stupa för fäderneslandet; men då inrikes olyckorna hunnit mogna, hör man ingen i lyssna till sådant läte. Ju mer frihet och förmåga en hvar eger att! befrämja, isynnerhet i yngre åren, sin lycksalig-: het, ju mindre vill han byta fädernesland; och ju mindre han af denna frihet njuter, ju större räknar han sin olycka och tvång, och desto mer trängtar han bort. Och detta tvång, eller brist å tillräcklig frihet att på allt anständigt sätt efordra sin lycka, vågar jag påstå vara enda orsaken till alla utflyttningar. Innan vi uppsäga något tjenstehjon, måste vi ha något mot det och hoppas få ett bättre. Drängen känner lika väl sin herre och gör sig underrättad om flera husbönders sätt att umgås, löna och föda sitt folk. Ser han då sin herres större foglighet, blir han qvar; men finner han tvärtom, står han ej att qvarhålla. Ser man nu en husbonde erbjudas mer folk än han behöfver, då hans grannar plågas af brist, så är klart. att de hos den förre ega mer frihet och tillfälle att befrämja sin lycka. Den som lider brist, må skylla antingen folkbristen eller deras sjelfsvåld, eller hvad helst han vill derför, vet hvar förnuftig likväl, att det är tvånget, som drifver det ena bort, och tvånget som afhåller det andra tjenstehjonet att komma i stället. Men lärde jessa af sina grannar att bemöta sitt folk med mer tålamod än bitterhet, mer kärlek än hugg, mer eftersyn och frihet än träldom, skulle de snart dela jemnt med sina grannar. Tro vi att de äro födda till trälar och vi till herrar, och föreställa oss vara i orygglig besitt ing af detta h d ME sons RP d oc Dp