mensklighetens framtid ej är betryggad, förrän den katolska religionen är uppryckt med rötterna och de begagna alla tillfällen att upphöja protestantismen på katolicismens bekostnad. Det gör ett eget intryck, att i sjelfva katolicismens hemland få höra samma missbruk gisslas, som fordom satte Luther i harnesk, att få höra upprepas såsom nya hans kraftiga argumenter, visserligen uppblandade med andra af modernare slag. De förhånade presterna hämnas genom att på predikstolen och i biktstolarne, i verkstäderna och familjerna dundra mot sina kätterska och gudlösa motståndare. Stundom har det gått ända till handgripligheter, såsom nyligen, då en student, som ej aftog hatten för en kyrklig procession, ötverfölls med hugg och slag af presten och hans tjenstandar. — Hela den talrika, till flera tusen medlemmar uppgående studentkåren kom i rörelse: ett stort meeting hölls å universitetet under ledning at en professor, och man fattade energiska beslut till släfjande af presternas ofog. Särskildt har man från denna tid ifrigt agiterat för afskaffande af dessa andliga gatuprocessioner med deras upptåg och skandaler. Båda partierna inse nogsamt, hvilken vigtig häfstång ligger i den allmänna undervisningens och den uppväxande generationens beherrskande, och de täfla om herraväldet deröfver. A ena sidan inbjuder man de lägre klassernas barn till kosinadsfri undervisning i aftonskolor, söndagsskolor o. 8. v., der vanliga skolkunskaper bibringas dem. Häremot ifra presterna med all makt och församla ungdomen om aftnarne i cCessa små kapell, som kallas serotine, der sång, knäfall och hvarjehanda slags känslointryck spela hufvudrollen och der törgyllda sidenklädda madonnor och bambini utgöra andaktens medelpunkter. — Hvad beträffar den bildade ungdomen, särskildt universitetsungdomen, så hör densamma afgjorit till det frisinnade partiet och delar dess förtjenster och fel. Universitetet är som jag nämnt talrikt besökt; det består af 5 fakulteter (den teologiska saknas) och har öfver 60 professorer, bland hvilka den mest bekanta torde vara statsekohomen Manna, Bland vetenskaperna synes f. n. filosofien vara mest en vogue; icke mindre än 5 professorer och flera an-. dra lärare hålla föreläsningar öfver filosofiens olika grenar. Det allherrskande systemet är hegelianismen, som sålunda funnit en fristad i södern, efter att ha spelat ut sin roll i mellersta och norra Europa ). Jag hade knappt väntat att i Neapel tå höra upprepad Hegels bekanta deduktion af treenigheten. Hvad som tilltalat den italienska karakteren, är sannolikt systemetsskarpa dialektik och måhända äfven dess ringaktning för religionen. Om hegelianismens : poltiska könseqvenser har det nyligen förts en polemik mellan den beryktade Maz q som i en skrifvelse till studenterna i Pa-li lerwo varnat för det i Neapel herrskande systemet, såsom ledende till despotism, och!t 1 I L en af härvarande professorer, som visade att Hegel vore frihetens rätte apostel. Den, som känner systemets anda och historia, vet, atl de kunde hafva rätt båda två. Af tidningarne känner du tillräckligt, hvilken liflig rörelse denna vår rådt på det! politiska fältet med anledning af de Vegezzi-l1 ska underhandl ngarne, och hvad som blifvit resultatet deraf. Allmänheten har) med den mest spända uppmärksamhet följt ängen af desamma, men som du seil med myctet delade åsigter. I få länder torde intresset för politiken hos den stora allmänheten vara större än i Italien. Derom är intet annat än godt att säga; deremot hvad som gjort mindre godt in:ryck på mig, är det mycket utbildade pertiväsendet i detta land. Det är visserligen till en viss grad oundvikligt i hvarje könstitutionelt samhälle, men här hotar det att antaga allt för stora dimensio.er: må italienarne icke glemma de lärdomar, som dess medeltidshistoria i så!q rikt mått har att erbjuda i detta hänseende! y Som du vet finnas här tre stora partiriktningar. Det reaktionära partiet består af två olika grupper, den gammalpiemontesiska i f. d. konungariket Sardinien, och den bourbonska påfliga. Det parti, som är i besittning af makten och den högre administrationen, är det moderata och rojalistiska, men det som synes räkna pluralitet bland ungdomen och medelklassen är det demokratiska eller det s. k. handlingspartiet, som fordrar Rom och Venetien genast och å tout prix, i värsta fall äfven mot sin egen regering, och som betraktar republiken såsom Italiens rätta statsform. Man kan icke förundra sig öfver denna riktning hos ett folk med italienarnes stora republikanska minnen, deras lifliga lynne och starka intresse för allmännva angelägenheter. Men olycksbringande vore det utan tvifvel, om detta parti finge öfverhanden innan lialien blifvit fullt ordnadt och konsolideradt. Och för öfrigt hvad skulle en demokratisk styrelse lå att betyda i ett land, der 75 bland 100 icke kunna läsa; när man framställer denna betänklighet heter det, att makten tillkommer intelligensens aristokrati och att den råa massan mäste följa dennas ledning! Slutligen är att befara, det ett land med så stora skiljaktigheter i lynne och seder, med så många mäktiga inllytelserika politiskt betydande stäver, som ltalien, ej skulle kunna hållas tillsammans utan en stark centralmakt. Jag nämnde Italiens städer. Det finnes säkert intet land i Europa der stadsväsendet, i dag såsom under fornoch medel-tiden, spelar en sådan roll, som i Italien, liksom ej heller n got land, som eger att uppvisa ett så stort antal af betydande, kulturhistoOO OT ÖL NT Re A ke ed ge et AR FK KR KL FRA KE rn 4 Jr sv v DM ) För Jemförelsens skvll är det af intresse att erfara, det ett ann . f yska KM PV mm Mm äm mr MA