Det der var inte så illa anlagdt, anmärkte ordföranden. Först stal du bjulen, hade Ålinder att sälja dem och så angaf du för drängen, med vilkor att du sjelf skulle slippa uppträda som: angifvare, hvarest tjufgodset fanns. Men det har gått dig, som många andra skälmar, att du sjelf fallit i den grop du gräft åt andra.? Bjur syntes förolämpad af en sådan misstanke och uppmanades att nu redogöra för schäsen. Ja, om den vet jag ingenting annat, än att Alinder kom till mig och bad mig hjelpa sig med att draga schäsen. till Carlberg, och det gjorde ag. Der var Alinder inne och sålde den t smeden. På domarens fråga om Bjur ej fått något med af köpesumman derför, svarade han, att han bekommit 1 rår för sitt besär att dra schäsen till Carlberg. . Men Alinder har uppgifvit, att det var din schäs, och att det tvärtom var han som hjelpte dig föra schäsen dit?, anmärkte ordföranden. ?Det är inte .sannt! Ock så har Alinder sagt, att hustru din stod och vaktade schäsen, då han följde dig till Carlbergs alln, fortfor ordföranden. ?Det är heller ingen sanning.? Träffade ni kanske icke hustru din i Carlbergsallen? sporde ordf. vidare. Jo, men det var Ulott af en händelse, som jag mötte henne der; jag vet för resten inte hvar hon uppehåller sig; vi ha ej bott tillsammans på sju år, genmälde Bjur. Ålinder blef nu förehämtad, och de båda tjufvarne konfronterades samt upplystes om de alldeles motsatta berättelser de afgifvit. 4Se nu på hvarandra och säg sanningen, yttrade ordf. Hvem stal hjulen? Det var han, sade Alinder lugnt. ?Det var han, upprepade Bjur ännu lugnare. ?Nå än schäsen då? frågade ordf. vidare. Det var Bjur, sade Alinder. ?Det var Ålinder, svarade Bjur. Ni ären stora skälmar båda två, interfolierade domaren. j Direktör Öhman upplyste på framställd fråga, att Larsson rutlat hjulen tillbaka. Schäsen hade smeden på Carlberg genast slagit sönder och smidt opp jernet. Vidare upplyste direktören, att man 1 de spår i snön, som ledt till lidret, der de stulna sakerna förvarats, trott sig igenkänna Bjurs ?hasor?. Han hade, såsom dircktören upplyste, varit klent utrustad med skodon, fast det var vinter. För sin del syntes hr Öhman misstänka att Bjur var den sannskyldige tjufven, emedan han känt till lokalen. Direktösen hade af barmhertighet lätit Bjur, som var en stor stackare och söp upp den ena stunden hvad han förtjente den andra, arbeta hos sig och äfven lemnat honom bostad. Nå, se hvarandra riktigt i synen ännu en gång?, uppmanande domaren. De båda skälmarne sågo stinnt på hvarandra, utan att röra en ansigtsmuskel, och den ena syntes trovärdigare och hederligare än den andra. Målet uppsköts för, Larssons och Lindbergs inkallande, hvarefter Alinder och Bjur nedfördes i häktet.