nars afstånd från kusten. Officern begärde nu tvenne af sjömännens bredskyggiga hattar, som han satte på ömse sidor om lyktan, så att ljuset derifrån utgick irak linea utan att spridas åt sidorna; derpå lyfte han lyktan med båda händerna öfver hufvudet, så att skenet deraf föll på stranden. På detta sätt stod han ett par minuter, medan allas blickar på land sökte svaret på den hemlighetsfulla signalen. Men intet sädant blef synligt. Den unge befälhafvaren skakade på hufvudet, satte ned lanternan och gaf befallning att ro vidare. Efter ungefär fem minuter upprepades samma signal, men äfven denna gång förgäfves. Officern, synbarligen litet missnöjd, började på nytt undersöka kartan, hvarefter han gaf befallning att ro framåt och lägga ut något från land, för att komma ur skuggan af den höga stranden. Några ögonblick sednare hade båten också passerat en liten udde och stannade åter, medan signalen förnyades. Denna gång dröjde det icke en minut, förrän alldeles öfver backen visade sig ett ljussken, något starkare än det sä försigtugt skyddade Jjuset från sjön. Der är det! utbrast besättningen på båten. Hvar och en talade dock så sakta, att utropet knappast hördes. Lanternan höjdes och sänkles tvenne gånger, hvarefter ljuset på land släcktes. Klockan var nu elfva på aftonen. Ungefär klockan sju samma afton stannade en vagn, körd af Firmin, utanför fru Dupasquiers port. Kort derefter uppsteg denna ädla dam i vagnen tillika med sin dotter. Fru Dupaequier var blekare än eljest och hennes drag buro ett uttryck af ett djupare lidande än något fysiskt ondt; hennes datter ver skön som ett kärlekens löfte, friek och fin som en jasminblomma. Båda voro: fulländade typer af 1520 ärs qvinnor. Den generation, som uppväxte under revolutionen, egde nemligen en viss, egendomlig stämpel, om man så får uttrycka en Hå i mvyraliskt ebm fysiskt hiänst