munter samt bär motgången lättare och med större resignation än de flesta öfriga af våra landskaps bebyggare. Ingen vrider här sina händer eller går med tårade ögon, fast ban kan se litet nedslagen ut, derför att han måhända förlorat en stor del, ja kanske allt hvad han egt. Ett bevis på sinnesstämningen blef jag vittne till några dagar efter min ankomst till den nedbrända staden. Vid middagsbordet å den vid vestra bron improviserade frimurarelogens källarlokal beklagade en person de förluster han lidit. ÅR?, yttrade en annan, se så ta mej fan dä värdt te ä gråte så länge inte elfva ha runne bort.? Skämtaren belönades för sitt infall med ett hjertligt skratt, och detta af personer, som lidit ansenliga förluster, Alla se med gladt mod in i framiiden, och titta olyckan morskt i ögonen, färdiga att nedslå herne med hand, mun, hjerta, murslef och hammare. Samhället utvecklar redan, både inom och utom de olika sektionerna, hvaraf nödhjelpskomitn är sammansatt, den prisvärdaste verksamhet; och med den humane och allmänt älskade länets höfding i spetsen går allt som en dans, och händer och armar räckas för att såvidt möjligt är hjelpa och upprätta. Ehuru många gamla kära förhållanden och mänga familjeband genom olyckan blifvit upplösta för att kanske aldrig mera återknytas, så äro dock, fastän inom de trånga gränsor, som nödtvånget utstakat, redan husgudarnes altaren åter resta, omsväfvade af oförtrutna matmödrar och hurtiga barn, under det männen sträfva att till den instundande vintern betrygga deras fortvarande säkerhet. Är det ett nöje att se dessa menniskor, så är det ett ännu större alt kunna hjelpa dem. Visserligen är nödhjelpskomiten starkt anlitad, dock synnerligast af gamla och orkeslösa, hvilka det vore en välgerning att få förflyttade från staden, för att lemna rum för inväntade arbetskrafter, hvilka spart böra komma. Den ger emellertid full sysselsättning åt de flesta arbetsföra af båda könen vid afrödjningen af tomterna, så att man gerna kan säga, att ingen, som något förmår, äter lättjans bröd på samma gäng han äter olyckass, Byggnadskomien, i stsen för hvilken står aoen nitiske och atsfulle häradshöldingen Mechel, biträdd afhrr Klarholm, Cervin, Ahlmark och Belfrage, alla prakViska och duktiga män, har börjat sin verksamhet medelst uppbyggande af baracker, innehållande cirka 100 rum; utomdess har den redan utkastat plan till en annan större sylik, för handtverkare, i tvenne våningar med boningsrum ofvanpå och verkstäderna på nedra botten. Alla magasiner och en stor del uthus inredas till boningar och förses på alla sätt, för att möta den stränga ; vintern, hvilken jag fruktar detta onktadt, kommer att skörda många offer, såvida man ej innan dess annalkande kan hinna bygga sinnu en massa bostäder. De i tälten tillsvidare inhysta, ha slitit rätt ondt af brist på insigt att slå läger?, hvaröfver man ej är undra. Kring tälten ha de ej förstått ett dika, ej att lägga granrisbädd kring tälttoten ler halmmattor inuti, så att blåsten, hvarpå vi här ej lida brist, fritt spelat under tälten in på de späda barnen och qvinnorna, hvarvid äfven några ganska kalla nätter ha bidragit att öka obehaget. Nu äro dock tältgolf af trä under fullt arbete, så att, tills barackerna hinna bli färdiga, ha de tältande det ingalunda sämre än lappen i sin kåta eller araben under sitt getskirnstält. At Wermlands regemente ligga här kommenderade 100 man, hvilka dels äro sysselsatta med barackbyggnaderna, dels attned: rifva de för vandraren farliga, qvarstående skorstenar och murar. Med långa linor, fångade kring dessa förödelsens spöklika lemningar, draga de dem under skrik, buller och brak till marken, så att oerhörda dammoln svepa utefter de öde gatorna. På torset börja nu stommar till köpmansbodar, restaurationslokaler etc. redan resa sig; men den mesta rörelsen är för närvarande koncentrerad kring Salttorget, norr om vestra bron; der ser man huru megasinerna å småningom förändras till boningar, och huru skyltar, målade på vaxduk, prunkande anmäla till och med galanterihandel; gamla stenväderqvarnen i grannskapet är på alla sina trossbottnar uppfylld af menniskor:; nedanför på torget upphandlas det mesta al de tillförda hfsmedlen; der finnas tvenne värdshus, en krog och ett — schweitzeri, med sitt nödiga tillbehör af punsch och en vacker skänkmamsell. i I stadens norra och södra delar har elden med högst få undantag gjort rent från hus, men i dess östra och vestra återstå måhända några och tjugo byggnader, tillsammans med dem kring Salttorget. Som bekant, är staden anlagd på den s. k. Tingvallaön, hufvudsakligen bildad af, kriovg några bergknallar uppslammad, sand på ett underlag af lös lera, Denna ökringslutes at Klarelfvens östra och vestra grenar, hvi!ka efter åtskilliga krokar och vindningar falla ut i Wenern. Åt norra sidan, der sand hopats på sard, äro ströuderna något högre och med bestämdare konturer, men mot söder sänker sjg marken och förlorar sig i sumpartade gärden, genom hvilka kanalen upp till staden och elfven är anlagd, och från hvilka stadsboerna årligen med holländsk ihärdighet och försköningslusta samt med stora arbeten och kostnader eröfrat terränger, hvilka sedan efterhand förvandlats till leende fält och lustparker, HK TH Lr rn hvarvid trädgårdsdirektören Ljungdahl inAs saa PR yt