Dess teologiskka system, såvidt det öfverhufvud har ett sådamt, är bygdt på den förutsättningen, att kyrkans Gud från himlen nedsläppt i bibeln en ofelbar upppenbarelseurkurd, en skrifven lagkodex, och zatt i bibelns bokstaf — efter omständigheterma äfven i en andlig utläggning deraf — den nyckel ligger, som öppnar oss himmelrikets portar. Bibeln blir under denna förutsättning det omedelbart ur Guds mun talade Guds ord, och ej blott i sitt hela omfång, utan älven i hvarje särskild sats och ord. Väl ser sig par tiet i verklighet ur stånd att äfven blott med någon säkerhet och någon utsigt till framgång bevisa denna förutsättnings riktighet. Ej blottinnehåller bibeln flera ord och tankar, som till sitt tydliga sammanhang och innehåll ej komma från Guds mun, utan från menniskohjertan, ej heller meddela Guds uppenbarelser för menskligheten, utan innehålla omdömen och meningar af den resp. författaren eller urkundsamlaren; utan äfven då han meddelar verklig kunskap om de gudomliga uppenbarelsefakta, har denna kunskap 1) framgått genom den menskliga uppfattningens strålbrytning, och 2) måste den törst utläggas och förstås. Men bibelns utläggning och förklaring är, enligt sakens natur, ej mer ett verk af den Ihelige ande, utan ett arbete af lärda forskare; dertilll behöfs vetenskapliga hjelpmedel, just dessa från ortodoxpietistiska sidan så förkättradee kritiska och exegetiska undersökningar. Sådi:ana undersökningar utesluta nu visserligen på ingen punkt möjliga misstag, och likväl äro de: enda medlet att komma i verklig besittning af bibelsanningen. Kunde redan de bibliska berättarne som menniskor begå misstag i uppfattningen af de anförda gudomliga fakta, hur mycket mer kunna då uttolkarne och förklararne, teologerna, ta fel! Teorien om bibelns Ibarhet, denna trons inbillade klippa, hvarpå man så utmanande hänvisar, smulas derför till stoft framför deras ögon, som derpå byggt sitt hus. En annan än en uttolkad och förklarad bibel ges det nemligen inenstäds för det kyrkliga användandet, och derör kan bibeln aldrig heller skyddas för missförstånd och felaktig uppfattning. Den kan hvarje tid misstydas, förvändt uppfattas och förklaras, och cdet ges knappt ett enda vigtigt bibelställe, der ejj en falsk uppfatwing kan visas. En bibelns gudomliga? auktoritet vore blott möjlig under antagandet af en ofelbar tolkning och förklaring, och ett sådant antagande erhölle blott då en förnuftig mening, om man återvände till katolicismens förutsättningar och tillsatte en ofelbar embetsmyndighet att vaka öfver den allena riktiga utläggningen och som i stridiga fall hade doms: rätt öfver den allena giltiga. Så länge detta sista steg ej vågas, är anspråket på den protestantiska forskaren att underkasta sig bibeln som en absolut gucdomlig auktoritet, ett meningslöst och hycklanide prat. Mätte dock protestantismens urartade söner, som ej sky att uppställa sådana fordringar, behjerta ett ord af den så konservative teologen Ullmann: Det är alltid och evigt emot protestentismens ande att uppställa en norm, hur bibeln måste utläggas; den protestantiska teologen kar häri j bindas vid något annat än vid vetenskomens lagar och sitt epet samvete. Hvad vore bibelbrskningen, om redan öfverallt det nål vore för mig utprickadt, dit jag måste komma? Ivad gagnaue det att ha funnit något nytt ocr kanske riktigare, om jag ej finge: meddela de? Men om jag får meddela det. så äro äfven inom kyrkan olika uppfattningar af bibelställen i det enskilda och hela möjliga, och lärofriheten befinner sig då ej blott utom, utan inom henne. Från bibelutläggning i protestantisk mening är detta alldeles oskiljaktigt. Med denma förutsättning är protestantiska teologien som wvetenskap uppgifven; den kunde då blott vegetcera som verktyg för kyrkligt partiherravälde. Det är derför blott konseqvent, då man nu fförsmår veten-kapens vapen till sin ståndpunktss försvar, och i stället tar sin tillflykt till kättarprocesser och bannlysningsbullor. Der vetenstkapens röst ej mer gäller, der gäller blott gatbuiller och munkskri. Det är Ihög tid, att församlingen häröfver ej längre hålles i mörker. Den tro, hvarisamvetet finner tröst och frid med Gud, kan ej stödja sig på den yttre auktoriteten at en aldrig så vördnadsvärd bok. Den evangeliska tron, den tro som allena gör rättlärdig inför Gud, grundar sig nödvändigt på personlig erfarenhet, på ande: och hjerte-gemenskap med den lefvande, i Kristus uppenbarade, Guden. Genom andens och kraftens bevisning, som, trots alla den kyrkliga partistridens förvillelser och dårskaper, dock som en gyllne tråd slingrar sig genom Kristi rikes historia på jorden, har denna tro under århundraden stätt fast; genom den blir ock bibeln ande och lif. Men om vi nu öfvertygas, att vi ega den säkraste borgeen för vår tro i Krieti egna andes vittnesbörd 1 ssamvetet och i församlingen, skall då ej bibeln fförlora det anseende, som honom dock tillkommerr enligt protestantismens grundsatser? Vi svara diristigt nej. Han skall derigenom först få att verkliga anseende. Eller har då kyrkan förlorat sitt anseende derigenom att reformationen afklädt henne sin falska betydelse och sin oäkta prydnad? Om bibeln afklädes alla oberättigade anspråk, så upphör han att vara en murken stötta, och blir derigenom åter en fast pelare för vår tro. Det är 2sibelns oförgängliga betydelse och bestämmelse att bli den ursprungligaste källa, vr hvilken d:n allvarlige forskaren som den troende kristne den vetenskapliga teologien som den uppbygge sebehöfvande församlingen, vinner den från bristar renaste, sanningstrognaste bilden af den gudomliga uppenbarelsehistorien och de på den hvilande uppenbarelsesanningarne. Dock blott en bild, en återglans af det eviga ljuset. Uppenbarelsen sjelf är en omedelbar Guds medelelse; bibelns förlattare äro blott medelbara vittnen för den lefvande Gudens handlingar i verlden, hvilka af den med mer eller mindre förmåga, trohet och fullständighet blifvit förnumna, iakttagna och upptecknade. Derför är det ett för kristna tron sjelf högst betänkligt och vådligt antagande, att dess kraft och verkan är betingad af den bibliska berättelsens ofelbarhet. I följd af: detta antagande skulle genom det ringaste i dee bibliska urkunderna uppvisliga fel deras auktoritet öfverhufvud sättas i fråga, och då blefve inggen annan utväg, än att antingen! med ansträngming blunda äfven för den bibliska kritikens sälkraste rön och genom sofistikens bedrägligastte konster göra det otroliga troligt, eller med tron: på bibelns gudomlighet? öfvergifva tron på kristendomen sjelf och förfalla till den religionslöshet eller det religionsförakt, som redan en god del af våra bildade hylla, af religion, såsom många bland dem förmena. I Men fatta vi nu bibeln som det han är, som han sjelf blott vill vara, som en högvigtig, vördnadsvärd, helgad urkundsamling öfver uppenbarelsehistorien ; pröfva, utforska vi dessa urkunder med den ande, som kristendomens stiitare utlofvat åt de sina, med renhetens och sanningens ande; undanhymla vi ej för oss deras menskliga svagheter, brister och luckor, der de sjeltva uppriktigt visa oss dem; vinna vi så ur dem en hi