gudomliga auktoritet, på vetenskapens närvarande ståndpunkt, som ett klandervärdt misskännande af kallelsepligterna hos en lärare i den kristna sanningen och som ett svårt förnekande af sjelfva protestantismens grundvilkor. Katolicismen har utan tvifvel ett oafvisligt intresse att genom yttrn auktoriteter stödja den dogmbyggnad, på hvilket han grundar sitt teokratiska verldsvälde, och han behöfver nödvändigt en urkund: lig gudomig borgen för sina läror och institutioner. Inspirationsteorien är derföre en wväsentligt katolsk teori, och dess uppkomst faller ock i den tid för en följdrik omsvängning i kyrkan, hvarigenom kristendomens tyngdpunkt flyttades från församlingen till presterskapet och biskopsdömet. Ju mer stiftarens letvande ande försvann ur kyrkan, desto mer inställde sig benolvet att med pergament och sigill befästa förtroendet för hennes förmenta ofelbarhet. På denna väg uppstod läran, att kyrkan i bibeln egde en ofelbar, at Gud sjelf författad urkundbok. Då med tortgående tillväxandet af kyrkliga satser, trots alla utläggningskonster, bibelbevisen ej fängre ville räcka till för dessas berättigande, då blef inspirationsläran utsträckt äfven till den kyrkliga traditionen, hvad som föröfrigt blott är konseqvent, så snart man en gång antagit bibelns inspiration. Ty sjelfva bestämningen om hvilka skrifter skulle tillhöra bibeln, är ju tydli gen ett verk af kyrkan. Har nu Gud sörjt för att kyrkan vid denna bestämning ej tog miste, hvarför skulle han ej lika väl ha kunnat sörja för att hon åå kan ta miste vid bildandet af sina läror och inrättningar? Icke heller reformatorerna ha vid denna punkt visat önskvärd energi och följdriktighet i användningen af sin princip. De ha bekämpat och : störtat inspirationsläran i afseende på kyrkliga traditionen; men de ha bibehållit henne, och sednare teologer ha ännu mer skärpt henne, så vidt hon rörer bibeln. Så länge reform-anden blef lefvande i protestantiska kyrkan. mildrades äfven : inspirationsteorien i sin användning; och det: fattades ej. minst hos Luther, djertva ansatser: att bli henne qvitt (se Schenkels: Das Wesen der Protestantismus, 2 uppl. sid. 424). Men Luther kom ej till en bestämd åsigt om bibelns auktoritet, och den sednare ortodoxa teologien behöfde så mycket mer nya yttre stöd, som hon i det inre öfvergifvit evangeliska frihetens grundsats. Hon utbildade derför denna lära ända till sina yttersta konseqvenser i så fina spetsar, att den slutligen ej kunde hvarken bära eller brista. Den ärfda inspirationslärans representanter inbilla sig representera trons? ståndpunkt. Deras sjeifbedrägeri är s ort, ty deras ståndpunkt kan lätt förklaras ur en betänklig brist påtro. Tron, i ordets protestantiska mening, är den religiöst-: sedliga andens egna visshet, att han funnit sin ! frid i Gud. Just den troende behöfver ej merl: de yttre. i sig sjelfva vacklande, stöden som grund och fäste för sin kristna öfvertygelse; yttre auktoriteter kunna hvarken ge eller beföfva honom hans tro; vittnesbördet af hans samvete, af hans andliga erfarenhet, af detihonom till lifs komna Kristi ord och ande nedslår alla tvifvel. Den som deremot ännu saknar denna inre visshet om den erfarna frälsningens sanning; saknar religiös och sedlig egen erfarenhet af friden i Gud; saknar det blott genom personlig gemenskap med den lefvande Kristus ernåeliga medvetandet af den i sinnet och anden tillvägabragta försoningen och helgelsen: han sö ker förgälves en ersättning för denna oersättliga brist i Fran och sigill, i bokstälver och skrift. Hvad Guds ande ej vittnar i den inre menskan. det kan än mindre bibeln vittna för henne. Ty blott Panden vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn? (Rom. 8: 16). Inspirationsteorien är det oöfvervinnerliga hindret för en historiskt tillförlitlig framställning af Jesu letnadsbild. Den hindrar oss att pröfva och med hvarandra jemföra de evangeliska urkunderna, frånskilja det mindre sannolika från det mösjligast säkra, opartiskt afväga bredvid hvarandra de olika berättelserna öfver samma saker, skilja det i sig faktiska från den individuelt färglagda berättelsen. Denna olägenhet är så stor och ör hvarje vetenskaplig behandling af den evaniska historien så alldeles omöjlig. att älven en så konservativ teolog som Beyschlag oftentligt förklarade på kyrkodagen i Altenburg, att kyrkan måste nu göra fullt allvar med Jesu lifs historiskhet, med evangeliernas natur som historiska urkunder ; hon måste behandla källorna för hans lefnadshistoria med samma historiska kritik, som gäller för all historisk källforskning. FramställaTen af evangeliska historien är ej blott berättigad, utan äfven förpligtad, att på det samvetsgrannaste pröfva de evangeliska berättelsernas trovärdighet till uppkomst och innehåll, alldeles oberoende af den äldre kyrkliga traditionens! förutsättningar, som, bevisligt ingalunda alltid följde ett oförvilladt omdöme och sann kritisk : takt, utan ej sällan dogmatiska fördomar och ! kyrkliga intressen. Härför åligger honom att på det nogaste jemföra olikheter och afvikelser melian berättelserna, ovilkorligt afsvärja alla harmonistrkens konster och maktspråk och alltid ge den uppgift företräde, som synes ursprungligast genom sm inre sannolikhet, d ä. sin enkelhet, naturlighet sin större frihet från sagolika beståndsdelar, sin dogmatiska förutsättningsfrihet. Dessa grundsatser har jag följt ; jeg vet mig hvarken för Gud eller menniskor skyldig till bristande vördnad för bibeln; denna hade jag blott då åsidosatt, om jag ej med alla mig til gängliga hjelpmedel be: mödat mig att ur honom hemta sanningen, och blott sanningen. Derför har ock en teolog, som det hela följer en konservativ stråt, från ståndpunkten af en protestantisk vetenskap afjordt tagit mitt parti mot inkastet, att jag ibieln efter godtycke antar hvad som smakar och förkastar hvad som misshagar, och häri funnit ett betänkligt misskännande af den evangeliska bibelforskningens vätt. — (Weizsäcker: Untersuchungen iiber die ev. Geschiehte, sid VIL) Det är, enligt hans åsigt, vid vetenskapens nuvarande ståndpunkt rent omöjligt att hka fasthålla allt i evangelierna. Knappt någon upp: ift, något Jesu ord, finns der, som ej erhållit Herfaldig utpregling. Mycket måste rent uppifvas som oäkta och osäkert. Att sluta ögonen för sådana svårigheter, är att uppgifva sjeltva evangeliet. Med orätt fruktar oc smädar man evangeliikritiken! Just genom henne hade vi småningom vunnit en mycket fastare och säkrare botten, på hvilken vi förmådde känna Jesu lefnadsbild och se hans historiska storhet och herrlighet. Som hvarje historieforskning börjar hon med förluster. som först aflägsna; men dem följer den eröfring, att forntiden för oss uppstär lefvande och sann. — Så dömer Weizsäck r. Sedan mitt lifs kallelse blef att vara en forskare i bibeln och den akademiska ungdomens lärare, har jag den dubbla pligten att bli den fria forskningens grundsats trogen, och jag skulle as mig föraktlig för Gud och menniskor, om yure förbållanden någonsin kunde beveka mig att förneka den. Deremot inser jag väl, att det ortodoxpietistiska partiet i den ställning, som det nu har i kyrkan, ej kan medge den iria torskNR TA om 2d4a vica iv heslutet att