gren. Kyrkliga tidsoch stridsfrågor. IL. Enligt Schenkel är Kristi personlighet en mensklig, men en evigt i Guds rådslag medveten och förutbestämd, Gud sjelf verkligt uppenbarande menska, som inom mensklighetens frälsningsutveckling var bestämd att komma till historisk verklighet säsom gudomens fullkomliga afbild och mensklighetens fulländade urbild. Till sin personliga väsensbestämning skiljer sig derför Kristus icke verkligt från öfriga menskor, hvilket vore händelsen, om han i sig inneburit Logos-personligheten med gudomliga egenskaer. Likväl finnes mellan honom och alla bfriga menskor en individuelt personlig skilnad. Under det alla audra äro blott organiskt med hvarandra förenade, men andligt af hvarandra oberoende, så är han deremot den andliga medelpunkt, i hvilken menskligheten evigt är ett. I hvarje menska är visgserligen Gud urspruvgligt närverande, helst det hör till menskans begrepp, att bon är medveten af Gud såsom i henne varande. Men i ingen menska är Gud evigt och centralt närvarande såsom i Kristus. Från deona synpunkt bedömer Schenkel den pu ullmänt brinnande striden om Kristus på följande sätt: De bibliska urkunderna hade, till sin litterära betydelse nästan alls icke blitvit pröfvade och knticerade före vetenskapernas återväckande på reformationstiden. Medeltidens teori om bibelns absoluta godomlighet, äfven dess bokstafs, beherrskade till större delen ännu reformatorerna; bibeln var dem ej blott ett odelbart. inom sig noga öfverensstämmande verk af inspirerade min, utan äfven ett alltigenom underbart, i alla afseenden öfvernaturligt verk af Gud sjeif; och om äfven särskildt Luther ingalunda var blind för bibelns ofulikomiigheter och brister, så genombröt dock ljusblickar af ett sådant reformatoriskt erkännande blott sällan och sinvälligt den tjocka muren at de ur romerska kyrkan till protestantismen fortplantade fördomarne. Till en historiskt väl begrundad. kritiskt upplyst, i sig sammanträngande föreställning om bibelns menskligtlitterära sida kom ej ens Luther: och bredvid de djerfvaste förkastelser af särskilda böckers auktori.tet, t. ex. af Jakobs stroherne? epistel eller af Joh. Uppenbarelse, i hvilken min ande ej kan skicka sig, finnas hos honom de mest devuerade underkastelseförklaringar under bibelns bokstaf. oberoende af det historiska sammanhanget. Bibelns dyrkan stegrades 1 17:de seklet ända till gudomlig tillbedjan, i tiden för ortodoxiens herravälde 1). Som en ordagrann diktamen af den helige ande, var bibeln lika ofelbar som den helige ande sjelf. Bibeln intog på protestantiska området ungelär samma ställning som kyrkan på det katolska, och romerska kyrkans gudomliga auktoritet blef ock af den protestantiska ortodoxien bäst bekämpad med bibelns gudomliga auktoritet. Bakslaget kunde ej utebli. I matsatzs till den godtyckliga förutsättningen af bibelns ovilkorliat gudomliga auktoritet, måste förr eller sednare frågan uppstå, om han då icke hade en rent mensklig sida. Han var dock skrifven af menskor ; kunde då intet menskligt ha influtit i hans gudom liga innehåll? AN skrift har ett otvifvelaktigt menskligt ursprung. Antagandet, attidetta enda fall den helige ande hus förtattarne undanskjutit den menskliga verksamheten och satt sin egen i stället, vederlägges faktiskt genom särskilda bibelskrifters individuelt-menskligt tärglagda karakter 2). en nu är vårt samvete ovilkorligt anvisadt på den eviga sanningen sjelf i dess absoluta sjelf uppenbarelse. Just emedan bibeln uppkommit genom menskohand, är han icke sjelf gudomlig uppenbarelse. Han kan blott tjena som medel att lemna kunskap om uppenbarelsen. Ej denna kunskap, utan dess eviga innehåll. uppenbarelsesanningen, är det afgörande; derifrån allena kommer frälsningen. För att erfara hvad genom Guds kraft och nåd verkligt skett till vårt bästa, måste derför bibeln ransakas. Att ur honom förmedla uppenbarelsesanningen på den samvetsannaste kritiks väg, det är den uppgilt, som gmför allt är ställd på den protestantiske teologen. nligt den ärfda kyrkliga föreställningen om bibelns absolut gudomliga auktoritet var det alldeles. omöjligt att rent och klart vinna uppenbarelsesanningen ur bibelurkunderna. Uppenbarelsesanningarne bero på uppenbarelsehandlingarne, och tillförlitligheten af ett historiskt faktum är enligt sakens natur beroende på skärpan och frundligneten af den vid dess utforskning använda urkundpröfningen. En sådan pröfning af de bibliska källorna var i följd af den ärfda inspirationsteorien ej blott onödig, utan äfven otillåtlig. Ilvad som finns ibibeln. det är enligt denna teori höjdt öfver all kritik, Guds omedel1) En konfessionel teolog, J. Köstli skriften Luthers Theologie II. 252 förtjenstiuilt ådagalagt, att för ätskiliga yttranden af Luther en åsigt om inspirationen ligger till grund, som, vida skild från 17:de seklets ortodoxere, närmar sig nyare teologers inspirationslära. 2) De bibliska författarne åberopa icke sjelfva den helige andes ingifvelse. Tvärtom skrifver t. ex. Lukas i början af sitt evangelium: Efter månge ha tagit sig före att beskrifva de ting --——, ne ock mig, sedan jag från Hata SE a CR Fa har 1563 i