Bref från Spanien. (Från en resande landsman) (Forts. från gårdagsbl.) Arragonien är icke så väl odladt som Catalonien. Det eger visserligen ock betydande åkerfält och herrliga dälder med en paradisisk grönska; men här ser man ofta stora, ödsliga, skoglösa slätter och kala sandhöjder. De glest belägna byarne ligga så grå och nakna, ofta utan ett enda träd som kan skänka skugga emot solbaddet. De spanska bonden tyckes förfölja träden så som fiender och utrota dem. Han bryr sig icke om deras skuggande kronor, han hatar deras rötter, såsom upphofvet till något ondt. Om man är van att tänka eig den dystra melankolien tassa omkring i månskenet i skumma parker, så föreställer jag mig, att dess kusin, den dåsiga likgilugheten, lika hopplös, skall sätta sig och glo öfver de brända och ödsliga sandfälten, funderande på om något är att göra. Castiliens stora slätt är visserligen flerestädes väl odlad; men äfven den är mycket torr och skoglös samt ger en nedstämmande anblick. Det är svårt att förstå hvarföre man å denna slätt och vid ett obetydligt vattendrag förlade Spaniens hufvudstad, den må i geografiskt hänseende vara så central som helst och oåtkomlig för en fiende. Emellertid har Madrid växt till en stor och betydande stad. Den har några rätt vackra gator och öppna platser somt goda parkoch promenadanläggningar; men i jemförelse med flera andra städer i landet är den fattig på arkitektoniska verk af utmärktare egenskaper. Dock ära den som äras bör; det kongl. slottet tål vid att betraktas såväl i det hela som i afseende å detaljer. En vacker dag sågo vi dess herrskarinna, Spaniens drottning, en dam med ett hull, svarande emot civillstan. Då hon åker ut, eskorteras hon vanligen af en half sqvadron dragoner. Jag skall icke orda mycket om hufvudstadens offentliga inrättningar, vill endast i förbigående vidröra ett embetsverk, hvartill den resande först som sist plägar vända sig: jag menar postverket. Att det har en tarftlig och oändamålsenlig lokal hörer nu icke hit, snarare att maskineriet synes temligen osmordt; jag kunde icke få mig begripligt, om det gick an att frankera bref på Sverge, eller hvad det kostade. Sedan man grundligt studerat en tabell, blef resultatet ett par gånger svaret: lägg brefvet i postlädan, så kommer det nog fram! Godt! Men hvad jag vet är, att jag — och det har händt äfven andra bekanta — emottagit bref, å hvilka stått tecknadt franco och som je tror blifvit betalda vid afsändandet, varemellertid de uti Irun, gränsstationen emot Frankrike, blifvit åsatta nytt porto, med öfverstrykande af ordet franco. Alltså dubbet afgifi. Hvar ligger felet? Hemma eller här? Eller härleder det sig frän olika vigtbestämmelser? Under vår första 14 dagars vistelse i Madrid hunno vi rätt fullständigt se dess märkvärdigheter. Dagligen besökte vi det kongl. museum, hvars utomordeniliga taflesamling är en af de främsta i verlden. Här exall man se Murillo (43 verk) och Velasquez (64), för att icke vidare tala om Rafael och Tizien 0. s. v. Men — jag bör iakttaga tystnad med ende på otörgängliga alster äl Wisla böroer Kb sb: för JOB I stället