bedröflig svedjemark, — känn dock igen dig! här har ju nyss din favoritpark stått; och åter här, der öfver grus och stockar du fåfäng söker tränga längre fram, här, — om en aning förr din själ förnam, lyss till en mystisk stämma, som dig lockar med sällsam makt, och tro hvad ej du ser! här — stod din vagga, denna hög af aska, det var din faders hus, ditt, — nå, hvad mer! dig också skulle slaget öfverraska, du husvill står, men tusende som du ha drabbats lika, hårdarne ännu. Här är det icke boningar allenast, som saknas der förödelsen slog ned, tälj icke! du ju ser det kring dig genast, det är en stad, förvandlad till en hed. I halfförtärda bråten än det glöder, — förintelsen sig sjelf alltmer föröder, — och kolelden slår upp än här, än der, och öfver marker, höjder, lundar, vatten, ett purpradt rökmoln drar i sommarnatten med vinden fram; af Carlstads bål det är. Allt är förbi. Dock nej! Den dag, som randas, har ock sitt sorgespel, sin akt för sig. Först här det är de skilda fasor blandas, att dig belägra på din vandrings stig. Gick solen öfver vild förfäran neder, upp går den åter öfver gäckadt hopp och stum förtviflan: dagen i sitt lopp blott öfver nya eländen här breder sin gyllne sommarglans. De heta svält och nagenhet och sjukdom, hjelplösheten i tusen former. I det icke veten, som gån till dukadt bord, förut bestäldt; den vet det ej, som har mot qvällens kyla sin dubbelschal att veka form.r skyla, den vet det ej, som från sin promenad, (tilläfventyrs en liten kavalkad). direkte till salongens hemfrid hastar och i en emma vällustfullt sig kastar; den vet det ej hvad brist, hvad armod är, hvad att försaka, — se och lär det här! Se denna moder med sitt barn vid handen, som vankar kring der nyss dess hydda stod! hon petar undan än den ena branden, än denna andra kolhög, — ännu mod, ännu en smula hopp! Men ve, förgäflvea! allt är förrärdt, förstördt, tillintetgjordt; ännu en stund hon står der, — bröstet häfves, en tårflod brister ut, — fort u dan, fort! bort härifrån !... Hvarthän? — Se denna gubbe, förgången utaf hunger, trötthet, år! han dignat ned emot en hal!bränd stubbe,l det blåser i hans glesa silfverhår... Ligg icke der, du gamle, natten öfver! dig vinden lätt till dödens hvila söfver, stig upp och krya dina svaga knän! bort härifrån, och snart! — Min Gud! hvarthän? Se flickan der, en liten en, halfnaken, — — 0, detta vore rikedom ändå! ett tattarbarn är mera klädt än så, bland neger-ungar blott sågs kanske maken ! från tomt till tomt hon irrar skygg o.ukring, hon söker något, — blott en kruka vatten, ett stycke bröd, ett skynke, — ingenting och likväl allt! — Snart faller qvällen, natten, till dess fort härifrån! — hvarthän? — Hvarthän? Jag läser svaret uti allas blickar. Det ges af gammalt, hur än allt sig skickar, uti vårt fosterland en vid domän : för hvarje stor förlust, hvar rättvis smärta. — För hvarje lidande, om oförskyldt, hvar sorg, hvars mätt till brädden blifvit fyldt, det finns en öppen hand, som öppet hjerta, det finns ett öra, det ett öga ges, som ofta mera ser, än just det ses. Det är hos folket. För de tungt betryckta, för motgängens martyrer, (hvar det var), dess gästsal alltid plats tillräckligt har, dess dörrar ännu aldrig voro lyckta, och torftigheten sjelf har öfverflöd för hvarje rörande och ädel nöd. Den är den rikaste, som snabbast handlar, et. redligt uppsåt gäller mycket ren, och många mäkta hvad ej en ailen; sin goda vilja man till guld förvandlar, har man ej mer, — hur denna myntas ut, det är vår svenska hemlighet till slut. Orvar Odd. rm remen nd ÅA AA m moo BD BR Br IN E: Dm nye a