Bref från Norge. (Från Aftonbludets korrespondent.) Kristiania deu 12 Juli. I Skien — en liten sea vid norska kusten, ungefar halivägs mellan Kristrania och landets Bydligaste spets, bviöken tör ätskilliga är sedan erböll en vis: namnkuonnighet såsom skädeplatsen för starka rehgiösa jäs nivgar, hvika slutbgen ötvergirgo tll se teriska fantssierier hölls nylgen ett möte at prester och lekmän för stt diskutera tlera frigör om kyrkans iusiututioner, förnömligart de otta ouskade menighetsråden?. Tul detta möte bade älven ihän Kristiania en man inlunnit sig, hvars betydelse tör det rehgiosa hfveis utveckling i Norge under den sednarste wmeniskoåldero vart mycket stor, och bvars ord at en talrik skara nhävgvre ähöras med ovegränsudi förtroende, Vi mena den räkerbgen ätven 1 Sverge ätmiustone Hill varvet kävde teologie protes, svrn vid Krisunvia universitet Gisle Johoson, Ordtoörvude för och ledare sf den s. k. Johutopianska, pretistiska eller kanske tast ryortedexa rörelse. Om mötet i Skien ch Johuscus uppträdande dervid hur man ännu blott ganska koria redogörelser: deremut har act bitvi bekant, vit han i ett sluvtsl i Skiens kyrka har tramsiällt två menivger, bvilka äro så beteckvande för den avda, som är rädande inom en stor del al den norska luiherska kyrkan, att de kunna giva den bästa utgårg-punukten för en kor: skizz af den herrskaude riktwivgen och uppfartvingssättet. Den enu at dessa var den, att verldens slut är nära förestående, den avdra sti största delen ur den kristou mevskligheten är hemtallen åt en evig, oäåterkallelig tfördomelse, i ötverensstänimelse med bibelordet : Tmdogs fro kallade, men få utvelde.? Ni skall kauske småle och iökna dessa ytuanden blavd de wånga evfaldiga och tiliskruivade ötverdrifter, fom kuuva uppstå i svaga och fanatiska hufvuden och är hvilka der icke år mödan värat ant offa mer uppmåärkenmhet ån åt alla andres dumheter. fom på år och dag föras tll torgs bade i ekrut och tal, men som mon aldrig anser fortjeva ens ett tvar. Men detia skulle bero ä ett mis-känvände at den mans betydelse hän hvilken de komma; ty när proiessor Gisle Johu-on hotsr med sit läta himmelen störta sireflande ned ötver oss och mälar djetvulen med glödande tävger på väggen, då ler man icke bär i Norge deråt — man tsger det såsom ett tideus tecken. Ty det kan icke nekas, att den riktning i spetsen för hviuken Johnson står. är nati nel; ty den anslär maoga at det uorska fölkets egenheter — om också icke just de bästa. Om mun lägger märke ull, hvilken framgåug de två butrevolika rörelser ha höft, hvilka på den sista menviskoåldera väsentligen ha framirådt inom sjelivs den norska kyrkan, den Johbosonska och den Grundtvigianuske, skull men finna, utt under det at den ristnåmada endust vunnit ett ringa antal lärjungar inom ellmogeskoliärarues krets och et ävna mindre bland sjeliva presterskapet, har den förra variv bestöwmmande för så godt som alla yngre teuleger och genom dem för eskollararistöndet samt har derjemte blitvit följd af den stora massan al religiöst intresserade Ile nn. Det är svårt att öfverall visa en direkt inverkan at den begär v de läare, fom pgänrt i spetsen; i måaga fall ha de, ecm ut hans skrifter eller tul blitvit väckta och drifua in i den egendomliga riktwngen, icke velat erkänna den urseprunghiga utgångspunkten, utan ha gätt langre på egen hund samt ha dragit sta egua, ar mästaren icke gillade, kvuseqven ger: 1 andra fall har rörelsen skett genom en läng kedjeföljd, så att den som sist greps; at den icke hade någon kuvskep om den medelpunkt, bvariträn den utgå. Ar det gäledes nistan omöjligt att på statistisk väg visa, huru långt Johosona iuflytaude sträcka giv — hvilket skulle vara ejantörogt mycket lättare med de stwsugt di ciphnerade G-undivigianerua, hvilkas tal och törtattareskap alltid ha exa egen artprägel, som gör il msn genast ätskiljer det från allt anvuvt — så kan det ej nekas, ett den spridt sig ölver hela laudet och blivit populär till en grad, som det hos oss icke iyckats zon relisiös riktning på lång tid. Redan deta ger en amydan om, att der rebyiösa åskåd ningssätt. hvars tolmen Johoson är, i eu oOvunlig grad mäste lämpa sig för värt folks speciella oppfattningssätt, ät det mäste ha traftot vägontiog molsvarasde i folkets sin ne og, stt det med etw ord måste ha en stark natiosel prägel. Huru litet det också är den Johosonska rktningens medveioa önskau ar bilda åtsig en norsk nationslgud?, hura liten vigt den än i teovien lägger på d:t folkliga elementet i rebgiooen — åter i ekarp motsat till Grundtvigimnismen — 8ö skall man likväl snart bl uppmärksam på art den ändock icke bilt och hälles kuvnut undgå anti prektiken göra deua, så uttiden religiösa uppuettisg, hvarpå den beror, är grundad på norska folkets egendomliga tänkesätt och icke skulle vinna anklavg hos ett folk, som ser litvet från en annan sida och i annan dager, t. ex. det danska. Hvad norrmannen mottagit såsom eit he-l ligt arf från sina fäder, det håller han fast vid med ovilkorlig trohet och lydnad, utav att lära förlda sig of nya lärdomår, som. han fruktar blott vilja taga ifrån honom hvad. han eger utan att guva hovom något bättre i stället. Derför maste han känua sig dra-, gen till en rebgiös r.ktning, som lägger så