Ofruktbart, missriktande är i många fall skolans inflytande. Man låter ungdomen sätta värde på en hel hop sken eller smäsaker och namn och formler, och mannen bibehåller i de flesta fall den riktning, han som barn och yngling erhållit. Eu af de olyckligaste bland dessa missriktningar i vår nationaluppfostran är utan tvitvel den, som leder vår uppmärksamhet och vår unga kärIek från de så kallade lägre arbetsområdena till en nog mycket uteslutande aktning för de högre. För allt hvad man sagt och säger om den större aktning man på sednare tiuer egnat odling och näringar och arbetet i allmänhet, — den gamla slentrianen, som t. ex. häller en vida noggrannare räkning öfver hva je poetiskt fnask, öfver hvarje litet talang-knäp, öfver hvarje aldrig så liten teaterförlustelse än öfver de flesta, till och med vigtigare, odlingsarbeten, den gamla slentrianen sitter dock ännu så godt som i orubbadt bo. Tusentals krafter, som, under andra åsigter om högre? och lägre? sysselsättningar, skulle egnat sig åt fruktbärande arbete, förtära sig ännui examensläsniog under ungdomen samt i vissa statstjensters och kyrktjensters sjelfförtärande skenarbete under mannens och älderdomens dagar. Motsatsen mellan högre? och lägre? lifsuppgifter är ännu så godt som uförsonad. an hör ännu ständigt talas om teori och praktik, som förhölle de sig till hvarandra som eld och vatten — om det ideella och det materiella som voro de hvarandra motsatta som dag och natt. Solen4 i tredje Gustafs tidehvarf tillåter oss icke se de stora uppslagen till arbete i de flesta riktningar under frihetstiden, och hur mycken vördnad man än i våra d-gar visat t. ex. för Nonnens minne, hur föga har man dock icke hittills gjort för den allmänna kännedomen om hans värf och inverkan. Med få ord... förhållandet mellan högt och lågt i fråga om kulturoch bildningsarbete väger ännu icke jemnt. Krigsära och statstjenst väga ännu för mycket i vågskålen mot hela det öfriga kulturarbetet. Det gamla yttrandet må vara sannt, det nemligen att menskligheten kommer icke längre än konst och vetenskapen henne föratt. Men det finnes en jemnvigt, en harmoni mellan de menskliga kratternas och arbetsriktningarnes verksamhet, som icke ostraffadt lemnas ur sigte. Man kan komma mycket högt på ett häll under det att man törblir mycket lägt på många andra häll, och det är ännu alltid en fråga, som förijente besvaras, den — huru mycket nationerna få betala t. ex. för en sädan sol som den nyssnämnda i tredje Gustats tidehvarf — om den nemligen icke betalas alltför högt. En bildning, som svälvar i luften, må se uög ut, men är det icke. Den måste såsom växterna hafva rötter. Det högre och lägre i det menskliga arbetet kunna icke skiljas, utan att det hela förryckes. — Och med dessa allmänna satser sluta vi för denna väng vår betraktelse öfver bristen på en den svenska odlingens historia, O. E.