skolmän, hvilka vilja inplugga hos sina elever, sålde möjligt är, all den lärdom, de sjelfva besitta. Vi skulle kunna anföra ännu flera orsaker till det öfverklagade onda. För närvarande må det anförda vara nog. Hvad följderna af skolans öfverdrifna fordringar på ungdomen beträffar, så mn dessa mer än bedröfliga. Några må här anÖöras. a) Skolan offrar sina egna barn. Närlärerummet förvandlas till ett pinorum, der ynglingen förtryckes, är det naturligt, att han skall strälva, om han eger någon energi, att befria sig från detta förtryck. Han lemnar skolan i förtid, blir sjöman eller väljer ett yrke, för hvilket han ej assar, blir kanske en älventyrare — ett samällets olycksbarn. Om det vore möjligt att uppställa en statistisk tablå, hvilken utvisade, huru många barn blifvit olyckliga genom det här antydda förhållandet under ett visst antal år, äro vi öfvertygade om att mången skulle — häpna. b) Den kraft, som den blifvande mannen behötver i statens, kyrkans, litteraturens tjenst, utsuges i förtid. Den i förtid lärde skolgossen blifver ganska slät, till och med i sådana stycken, i hvilka han synes gifva de största förhoppningar. e) När ynglingen blifver befriad ifrån skoltvånget, vill han taga skadan igen. Han blifver lätt en sprätt och en rucklare någon tid, kanske till stor skada för hela hans framtid. Vi skulle äfven här kunna fortsätta. Men vi hafva ej för afsigt att söka uttömma ämnet. Vi hoppat. att en till frukter ledande diskussion skall uppstå, och vänta med otålighet att få se fortsättningen af Aftonbladets påbörjade uppsati se Xx Y. Zz.