nt ee och midt i husets sal stod ett rundt bord betäckt med en hvit duk, hvarpå sågos tre kuverter och en del porslin och glas, hvari ljuset från en liten solarlampa speglade sig. Ei ftonen var mild och vacker och fullmånen höjde sig just ötver horisonten, lik en ofantlig perla, somr skaparen nyss upptagit ur flodens djup för att visa verlden. En pelare af ljus sträckte sig från den bleka nattvandrerskans fot, öfver vattnets krusiga vågor, och liknade nästan en orm med fjäll af silfver och perlemor. Stjernorna började blicka fram på himmelens mörkblå grund och en mild aftonvind, mättad af blomsterdoft från Paranas trädgårdart vaggade sakta genom luften. Flodens våor rörde sig långsamt på sin jemna, saniga bädd; vintern tycktes hafva åter sammanrullat sina kalla mulna vingar och den friska, milda nordanvinden, medförde redan en aning om vårluft. Vid foten af backen, som långsamt sluttade ända ned till flodstranden, stod på en liten sandkulle nära vattnet, en qvinna, som hänryckt betraktade den uppgående månan, hvilken tycktes höja sig ur vågorna. Ljusormens yttersta ringlar nådde nästan fram till den dunkla gestalten och vågorna slogo sakta mot stranden, som om de ej vågat med sitt skum bestänka den fina fot, som hvilade på sanden, Denna qvinnas ögon hade en glans, bländande som solens, men hennes blick var mild och kärleksfull som strålen från månans klara panna. Hennes lockar lyftades lätt af vinden och smekte hennes kind, medan spetskragen då och då förrådde en alabasterhvit hals; hennes smärta lif tycktes, likt rosens stjelk, lida af att hålla sig upprätt och ej få böja sig för vinden, och vecken af den svarta sammetsklädning hon bar, böljade likt ett mörkt moln. omkring henne. Man skulle sagt att det var den sköna, ensliga flodens gudinne, gom staunat här ett ögonblick. lennå tvinnä var ingen annan än Ama