SS Seve TT SPETT GRITENIERSEGS a SUICSR IEA GORE DSentteT del af utlåtandet. Eyrkliga tidsoch stridsfrågor. I. Teologie professorn Schenkel i Heidelberg, kring hvilken för närvarande den hetaste teologiska striden i Tyskland hvälfver sig, har nyligen åter utgitvit ett arbete: Die protestantische Freiheit in ihrem gegenwärtigen Kampfe mit der Kirchlichen Reaktion, ur hvilket vi anse oss böra lemna våra läsare några utdrag, såväl för vigten af de omhandlade ämnena, som för kännedomen af den ryktbara personens ställning till samtidens religiösa tvistefrågor. Vid första betraktandet kan man blott förundra sig öfver, att Schenkel kunnat uppväcka en så bäftig och uthållande storm inom Tysklands alla särskilda länder, då han på det hela intaer en medlande och moderat ståndpunkt i Jemförelse med Strauss, Rnan och många andra samtidens kritiska teologer; men saken förklarar sig snart, då man finner, att Schenkel just synes träffat hjertat hos den stora bildade medelklassen, för hvilken ortodoxien länge varit främmande och onjutbar, under det att ett djupt religiöst behof lika länge legat otillfredsstäldt. Särskildt anfalles Schenkel häftigast af såväl den yttersta högerns, som den yttersta vensterns fanförare, Hengstenberg och Strauss. Dessa äro eniga deri, att de anse kristendomen oförenlig med den nyare kulturen; men Hengstenberg vill bjelpa saken med att hela den nyare kulturen måste omvända sig; Strauss åter vill vända upp och ned på kristendomen. Schenkel deremot anser både kristendom och kultur, rätt fattade, såsom det heligaste och dyrbaraste vi ega, och tror på deras försoning, samt att just detta! är vår tids högsta uppgift genom såväl församlingens som vetenskapens frihet. Vi tillhöra, för vår del, ingen elogs religiös propaganda och ta ej parti hvarken för den ena eller andra af de många nyanseringar, som nu täfla om successionen etter den gamla lutande ortodoxien; men vi ha kommit till öfyertygelse om, att allmänheten bör i tid vänja, sig vid att begrunda dessa allvarliga frågor, på det de ej en gång må komma oss för hastigt uppå, och om hvarken förmåga, tid eller utrymme stå 0s3s till buds till det mått sakens vigt kräfver, skola vi dock föka att med någon uppmärksamhet följa företeelserna på detta område och, utan förutfattade teologiska älsklingsmeningar, alltid befinnas på den sida, för hvilken forskningens frihet, ordets frihet och församlingsrätten äro heliga. Kärnan af Schenkels teologiska ståndpunkt torde kunna kortast framställas så, att man djupast och sannast uppfattar det gudomliga 1 Jesu person, sändning och verksamhet, just i den mån man fattar honom — ej som ett abnormt mellanväsen mellan Gud och menniska, ej heller som sjelf verklig Gud, då ju Gud blott kan vara en och odel bar — uien just som verklig menuiska, men i högsta normala mening och i det osöndrade förhållandet till Gud. Afvenså vindiceras nya testamentets gudomliga innehåll säkrast och sannast just iden mån det fattas, icke som tillkommet genom en mekani ofrivillig inspiration, utan som n fri ingifvelse och utgjutelse ur själar, genomträngda af det lefvande medvetandet af barnaskap hos Gud genom en andlig, och just derigenom i högsta mening verklig, luisgemenskap med Kristus (som är vägen, sanningen och lifvet), och döpta genom hans andes helgande eldsdop till medborgarrätt i det Guds rike han var sänd att stilta på jorden. Så blir kristendomens eviga medelpunkt den enskilda själens frälsningsgemenskap med Gud genom Jesus Kristus i den heliga anden. Sedan Schenkel anfört, hur församlings principen segrade i Baden på generalsynoden 1861 genom en församling, som till 23 utgjordes af prester, yttrar han om Kristi guddom: Detta var ej en seger blott för protestantiska författningsgrundsatser, utan öfverhufvud en ny kyrklig utvecklings seger. Icke teologiska lärosatser och pastorala intressen skulle nu i första rummet göra sig gällande; församlingens. behof och sedliga lif skulle framför allt. vinna afseende. En lefvande församlingskyrka : skall ej förfölja eller ntestänga någön ållvarlig . teologisk riktning; hon skall icke heller ovilkor-. ligt gynna någon; hon skall öfverhufvnd lägga en vida mindre vigt än hittills på former och formler, i hvilka den förra teologen och kyrkan nedlagt sina föreställningar om den kristna sanningen och den kristna frälsningen. Vär tids kristne, såvida de äro uppriktiga kristne, d. v. s. menniskor, som allvarligt söka försoning med Gud och helgelse i Kristi sanning oeh kärlek, kunna ej mer föreställa sig sitt förhållande till Gud i Kristus på det sätt, som i medeltidens af prester regerade eller i den reformatoriska, af teologer ledda kyrkan. Hela den religiösa föreställningskretsen har blifvit en annan, en ny, i sammanhang med det moderna gudsoch verldsmedvetandet För medeltidens fantasi, ännu djupt fången i hednisk naturoch menniskoförgudning, såsom Mariedyrkan och helgonkulten utvisa, fanns i föreställningen ingen. svårighet för en inkognito på jorden vandrande Gud med sjelfva Skaparens egenskaper af allmakt, allestädsnärvaro, allvetenhet. Men den på en sådan bakgrund hvilande Kristusbilden kan icke verkligt begripas hvarken till sin guddom eller mensklighet, ehuru han skulle vara sann Gud och sann menska. Isynnerhet fattades honom det kännetecken, hvariRR — I —